Ibland lyckas folk verkligen formulera saker så att dom träffar som ett stenhårt slag i solarplexus. Som de här raderna som någon (illvillig typ) hade lagt ut på något socialt medium häromdagen:
När man inser att avståndet mellan 2022 och 1970 är samma som mellan 1970 och 1918…
Hela rummet började skaka. Jag kved till så högt så att hunden tittade upp och undrade om jag hade fått något märkligt djur i munnen. Jag var tvungen att gå och lägga mig på soffan och hyperventilera en stund.
Jag låg där och insåg att jag tycker otroligt illa om tid. Tid är ju strängt taget bara en enorm plog som föser oss alla framåt mot avgrunden, och hur mycket vi än sprattlar och skriker och försöker värja oss, så kommer ingen undan.
Vilken deppig bild. Är jag i en 55-årskris, eller vad är det frågan om?
Jag låg och funderade vidare över tidens förändringar. Visst har det mesta blivit bättre. Men när jag ser barnen sitta med hängande nackar över sina skärmar och titta på folk som vrålar OH NO FUCK, OH MY GOD när de får huvudet bortsprängt i något slags zombieapokalyps blir jag betänksam. Och jag riktigt hör hur barnens hjärnor skrynklar ihop sig.
Jag inser förstås att mina föräldrar hörde min hjärna skrynkla ihop sig av skvalmusik och VHS-filmer med motorsågsmassakrer. Och jag gissar att mina barn kommer att tycka att deras barns hjärnor skrynklar ihop sig av något som våra skrynkliga hjärnor inte kan fatta än.
Men ändå.
Vissa delar av tidens utveckling skrämmer mig. Barn-nackar i 90-gradig vinkel över FUCK, MY GOD är en sådan del.
Min mamma skrek åt mig och min bror genom fönstret: ”Ungar, nu får ni inte vara ute längre, kom in!!”
Jag skriker åt mina barn: ”Ungar, nu får ni inte sitta inne och häcka framför skärmarna längre, gå ut!”
Jag reser mig ur soffan och tar fram Alf Henrikssons fantastiska lilla vers om tiden:
Bländverk, sken och villa
Är dagar, timmar och år.
Tiden den står stilla.
Det är vi som går.
En underbart litet skaldestycke. Fast jag tror nog att tiden faktiskt går. Jag får lov att lägga till en vers.
Jag Alf nu inte klandrar,
men tiden är ur led.
Jag tror nog att den vandrar,
och jag hinner inte med…