Det är torsdag morgon den 25 augusti. Strax skickar jag denna text till UNT. Första kåseriet för hösten. Jag har gjort det i 19 höstar nu. Och det är mitt allra tydligaste hösttecken.
Att skicka första kåseriet i augusti är som att katapulteras rakt in i en årstidstunnel. Där väntar kalla morgnar, slut på ledighet, en labrador som tröstäter kilovis med nedfallna äpplen, björkar som börjar klä om till gult, svamp, stövlar, lingon och en tid av mörker både utanför fönstret i köket och innanför fönstret i kuvertet från elbolaget.
Och i brevlådan ligger Mikael Oscarsson och Ebba Busch och ler sina mest djävulska leenden mot mej.
Dom skrattar inte bara i brevlådan. Dom är absolut överallt. Från alla partier. I TV står dom allvarstyngda och säger att allt har gått åt helvete. Men vart jag än vänder blicken på gator och torg ser jag deras bländvita leenden som vill locka oss in i deras värld av lycka, lag och ordning och tandblekningsmedel.
Det är verkligen skogar av skyltar i år. Jag jobbar med kultur. Ibland vill vi affischera för våra event. Det får vi inte. Nu är dikesrenar och refuger och lyktstolpar och ladugårdsgavlar överfulla av storflinande Ebbor och Magdor och Nushisar och Märtor och Jimmiesar och Anniesar och Ulvar och Johan Pehrson.
Jag känner mej jagad av dom. Triffiderna anfaller. Deras förföriska photoshoppade fejs förföljer mej dag och natt. Dom trycker sej in i sovrummet som ett mardrömslikt luciatåg med vidgade pupiller och retuscherade kindknotor på deras platta pappskallar.
Och denna inkompatibla korskoppling mellan undergångsbudskapen i snacket och Pepsodent-leendena på affischerna kommer att pågå fram till morgonen den 12 september. Då kan jag sätta en fjärdedels elräkning på att vi kommer att få se en massa nya talmansrundor och kakfat hos Andreas Norlén och udda minoritetsregeringsbildningar ännu en gång.
”Jag är stor man i en liten kvinnas kropp”, sa Ebba i en debatt för nån vecka sen. (Jag grunnar fortfarande på vad hon egentligen menade med det.) Själv är jag en liten man i en stor mans kropp. Och denne lille man efterlyser strängt taget bara två saker:
* Mindre undergångsgnäll på andra och mer egen politik.
* Färre tandblekningsleenden och fler visioner.
Jag vill liksom fly.
Jag vill sticka till Sanna Marin och ha fest.