Jag kan verkligen inte få in det i mitt huvud…
Tage Danielssons dikt ”Råd till ett nyfött barn” slutar med följande rader:
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.
Tage for president. In all countries!
Vi hade en riktigt vidrig mobbare på högstadiet i Sollefteå på 70-talet. Vi kallade honom i smyg för ”Cobran” eftersom han slingrade sej hela tiden. (Och eftersom han på alla sätt var en vidrig jävla orm.) Han hade en enastående förmåga att reta och håna folk ända tills dom fick lov att säga ifrån. Då spöade han dom och lyckades ofta föra i bevis att den var den andre som hade börjat. Han hade också ett vedervärdigt gäng småcobror runt sej som lydde hans minsta vink och blev utfrusna (och ofta nitade av sina tidigare gängkompisar) så fort dom begick ett snedsteg, vilket förstås gjorde gruppen hundraprocentigt lojal oavsett vilka övergrepp som skedde. Och om någon på skolan vågade göra minsta dumhet mot Cobran eller hans underhuggare kunde vederbörande räkna med en hämnd som kändes hundrafalt värre. Och han fick hållas. År efter år. Och hans följeslagarpack också. Som en liten furste gick han runt på skolan och njöt av att i minsta detalj ha utmejslat ett chefskap som skulle få varje sektledare att dregla av avund.
Jag tänker på Cobran när jag ser dom ofattbara grymheterna utspela sej i Ukraina. Vad är det för fel inuti själva hjärnan på människor när man väljer att starta ett krig på detta sätt? Hur kan en människa av kött och blod någonsin tro att det kan vara det rätta att göra? Att krig kan vara lösningen? Har vi inte lärt oss någonting av historien? Jag kan för mitt liv inte få in detta i mitt huvud.
Barnen frågar. Jag kan inte svara. För jag förstår det inte.
Jag vet inte hur det gick för Cobran. Jag vet att han hamnade i grov kriminalitet efter skolan, föga förvånande. Det enda spår av honom som jag har kvar är ärret i själen av hans vidriga högra handflata rakt i ansiktet och hans tunga vänsternäve rakt i magen.
Kanske var det på något bakvänt sätt bra för mej. Kanske var det just den slagserien som fick mej att så djupt och innerligt hata alla former av våld.
Det känns som fredens duva
i dag har skjutits ner.
Den stod för fred och frihet
men flyger inte mer.
Dom andra gamla duvorna,
dom pickar frön i parken.
Men fredens vita duva,
den ligger död på marken.