De ljusgröna löven dansar med den varma vinden som äntligen hittat till vår skolgård. Några hoppar hopprep, några spelar fotboll medan andra står med sina klasskompisar och pratar om allt mellan himmel och jord. Det är en god stämning på skolgården på lågstadiet i centrala Uppsala.
Själv sitter jag vid en bänk bakom en buske. Där syns jag knappt. Där kommer de inte se att jag sitter ensam. Jag vill egentligen inte sitta ensam men för mina klasskompisar är jag osynlig.
”Du är självsäker och vågar säga vad du tycker!” ”Vad modig du är som har lätt för att ta kontakt med andra människor och vågar ta stor plats.” Det är rätt vanliga lovord jag får höra när jag lär känna nya människor. Men det har inte alltid varit så. Som fler kanske erfarit växer inte styrka, självsäkerhet och mod på en enkel plätt skörd. Tvärtom. Den plätten kräver flera omgångar av vatten och skötsel, i motgång och storm. Genom skugga och uttorkning får man inte ge upp. För till slut, kommer du se hur skörden blommar. Det gjorde min.
Innan mina ögon sluter sig för dagen landar min blick på den svartvita bilden på en pojke i 12 års ålder som just nu cirkulerar på sociala medier. En pojke som knappt hunnit uppleva livet, men som hann uppleva ett liv som han inte vill leva mer. Ett liv som han valde att avsluta på grund av mobbning.
När jag läst klart inlägget om pojken minns jag tillbaka till min tid som barn. Jag som många andra har också upplevt mobbning. Har också spenderat ensamma dagar på skolgården utan vänner. Har fått mina saker gömda och kastade av de som jag så gärna ville bli vän med. Jag har också haft en klump i magen av att varje vardag behöva gå till det som andra barn älskade, skolan. En plats där ensamheten ekade tom, en plats där ingen elev eller lärare såg eller hörde mig.
Från sexårs till årskurs 2 var detta min verklighet. Att få ont i magen varje gång lunchklockan slog, att gråta när ingen såg på rasterna, att låtsas vara sjuk för att kunna stanna hemma.
Men en dag såg någon mig. Min hemspråkslärare. Han såg hur en klasskompis slog mig. När mina föräldrar fick veta vad som plågat mig under dessa år tog det inte lång tid innan jag kunde byta skola och aldrig mer behöva se tillbaka.
Jag hade tur att en lärare agerade och kontaktade mina föräldrar som jag inte innan vågat berätta min plågsamma skolgång för. Men alla har inte den turen. Därför väljer jag att dela med mig av något som fortfarande känns trots åren på nacken, för att påminna alla om att mobbning aldrig är något som du eller jag ska ta lätt på. Det sker dagligen bland både barn och vuxna.
Något som för en del påminner dem om deras barndom, som påminner dem om deras förra arbetsplats eller som i detta nu kan vara deras verklighet. Det får inte normaliseras eller förminskas. Vi kan alla hjälpa till att motverka mobbning. Genom att prata om det och agera om det sker.
Pratar du med ditt barn om vad mobbning är och vad barnet kan göra om den upplever mobbning eller ser en klasskompis utsättas för mobbning? Eller du som vuxen, om du ser någon på din arbetsplats bli mobbad av en kollega eller chef, agerar du? Svarar du nej på den frågan eller funderar så pass länge för att du inte vet vill jag att du med detsamma förändrar detta.
Vi måste växla upp. För jag och du lever i dag, men det gör inte den 12 åriga pojken och han är inte ensam om att avsluta sitt liv på grund av mobbning.