En måndag i maj, precis innan vårt morgonmöte på redaktionen, ringde mamma och sa att pappa blivit hämtad med ambulans.
Mindre än en vecka senare höll jag i pappas hand för sista gången. Utanför Akademiska var slänten gul av gullvivor och jag bröt kvistar av syrén och äppelblom och satte i vas. En av försommarens vackraste dagar blev den värsta i mitt liv, jag förlorade en av mina allra viktigaste människor. Min pappa blev bara 59 år. Han togs ifrån oss, mitt under coronavåren. Men det var inte covid-19, det var en stroke. Helt utan förvarning slutade allt och kvar blev vi, utan pappa.
Under några dygn fick vi trotsa Akademiskas besöksförbud och hälsa på, eftersom vi inte skulle kunna ses någon annanstans igen. Från att aldrig tidigare gått in genom ingång 85 blev neurointensiven under några dygn vår plats på jorden. Det var där vi fick vara med pappa. Sjukhuset blev vår trygghet. Vi hann lära oss namnen på personalen, de olika skiften, tiderna för ronden. Både då och nu efteråt är jag tacksam för hur fint mottagna vi blev av alla som jobbade på avdelningen. Mitt i allt kaos blev vi sedda och accepterade precis så som vi var. Vi fick vara där och säga hejdå.
Fem månader har gått. Nu är det bara sorgen och saknaden kvar. Fem månader är en evighet och samtidigt ingen tid alls. På kyrkogården brinner nu tusentals ljus, i år brinner några av dem för just min pappa.
Jag har aldrig tidigare varit så mycket bland sorg som nu. På en del platser mitt bland andra, på andra ensam. Hur lär man sig leva med sorg?
Någon har sagt att det är bättre att skriva när sorgen blivit ett ärr, när den inte längre är ett öppet sår. Mitt sår har långt ifrån läkt men jag skriver ändå. För livet fortsätter, hur orättvist det än är. Som sjukhusprästen Lars Björklund säger i UNT:s helgintervju: "En ljusglimt är att upptäcka att vi människor har så stark livsvilja. Det går att hantera och ta sig genom mycket svåra situationer".
Det kanske är just livsviljan som är en del i att det på något outgrundligt vis gått att fortsätta vidare genom nätter utan sömn. Från den första tiden då fokus låg på närmsta timme, dag till att behöva komma tillbaka till vardagen. Livsviljan och alla människor runtomkring. För som Lars Björklund säger vidare: ingen ska behöva vara ensam i sin sorg. Det är alltid bättre att säga något till den som sörjer än att inte säga något alls. Jag har märkt att det hjälper att prata. Ju mer jag delat med mig – desto mer har andra öppnat sig. Alla har sin sorg, genom både tårar och skratt.
Inget sätt att sörja är fel.
Jag har ringt pappa bara för att få höra hans telefonsvarare, men den kommer aldrig. Samtalet kopplas vidare till någon kollega och jag lägger bara på. För dagarna är många när jag fortfarande inte kan förstå. Hur kan en människa gå från att vara så nära till att plötsligt inte längre finnas här? Inte ens för en liten stund. Pappa som var mitt i så väldigt mycket. Han skulle ju vara med när alla barnbarnen växte upp, fortsätta finnas där, aldrig mer än ett telefonsamtal bort.
Jag vet att vi måste lära oss leva med sorgen, men att saknaden alltid kommer finnas kvar. En dag kanske vi finner tröst i att pappa fortsätter vidare, genom oss. I gester vi gör och saker vi säger. Det enda jag säkert kan veta är att han alltid kommer att vara en del av oss. Inte ens döden kan sätta stopp för att jag alltid kommer att vara hans dotter.