Den här förbannade coronan har på några veckor förändrat en hel värld. Det ska bli mycket spännande att se vad det är för värld som väntar på andra sidan pandemin.
Och smittan innebär förstås stora förändringar för alla. På olika sätt. Den innebär sjukdom och död, den innebär permitteringar och varsel, den innebär 80 timmars arbetsveckor i ansiktsmask och helkroppsdräkt. Och för en liten, liten extrem minoritet innebär den att man ensam smyger ner i källaren i vit kostym och dansar framför sin mobiltelefon.
Den sista är alltså jag. Jag skulle den här våren ha varit ute och spelat föreställningar och deltagit på konferenser och sådant som jag gör till vardags i mitt så kallade yrkesliv. Men på två dagar försvann allt så kalendern såg ut som en leverpastejskål hos labradoruppfödaren.
OBS: Det är inte det minsta synd om mig! Det finns i runda tal 894.376 kulturarbetare och restaurangägare och hotellanställda och andra som har det mångfalt värre. Men jag tänkte förstås där jag gick hemma i mitt dagdriveri att jag måste hitta på något
Så då satte jag mig och började skriva små sånger om diverse bieffekter av den här eländiga pandemin, sånger om toapapper, isolering, påskresor och annat. Och så åkte jag till myrornas och köpte scenkläderna. (Jag kan för övrigt meddela att det är en myt att det är dyrt att göra film. Min senaste hade en totalbudget på 75 kronor för ett par brallor. Jag hade ju telefonen sedan tidigare.) Till fruns och barnens förvåning skred strax en vitklädd pappa genom köket på väg ner i källaren, och när de frågade vad i all världen jag höll på med, svarade jag som sanningen var:
– Pappa jobbar.
Sedan filmade jag det, la ut det på det världsomspännande intranätet och hade plötsligt mer publik än om jag skulle spela på ett fullsatt Reginateatern dygnet runt i 300 år.
Tänk så lite man vet om sin morgondag.
Frun tog upp kameran och tog en bild på mig när jag passerade. Och eftersom jag tycker att det är lite påskkyckling över mig, så ber jag att med den få önska en fortsatt trevlig påsk och skicka med tanken att hur mörkt det än är, så kan man aldrig vara säker på vad som väntar bakom hörnet.