Godmorgon, idag ska vi pratat om GVFÖ.
Jag gissar att cirka 26 procent av läsarskaran direkt greppar förkortningen. Ni andra (vi andra) har månne viktigare saker att tänka på. Förkortningen betyder ”Gift vid första ögonkastet” och är alltså en tv-underhållning där folk som aldrig har träffat varandra gifter sej.
Och nej nej nej nej nej, jag har inget emot programmet. Jag har inte heller sett så mycket som 0,5 sekund av det. Och jag prisar ofta min tv eftersom den har en liten superfiffig knapp som man kan trycka på så att hela burken som i ett trollslag bara slocknar, vilket man förstås hellre bör gärna än att ondgöra sej över tv-program som man inte gillar.
Så det är inte GFVÖ i sej jag vill prata om. Jag vill prata om bevakningen av det. Jag har kort sagt en enkel fråga:
Vad fan är det som pågår???
Som gammal inbiten tidningsläsare har jag förstås sett det hända genom åren, först omärkligt, men sen allt tydligare. Och idag är det ett oomkullrunkeligt faktum:
Vi lever i en tid då media framför allt handlar om media.
Detta är blandade tidningsrubriker från skrivardagen torsdag 27 juni:
* De gör upp i "Paradise hotel" – alla deltagare
* Lovisa Worge: (Kollega med Bianca Ingrosso, reds anm) Jag har opererat mina bröst
* ”Vår tid är nu”-skådisen drar tillbaka skilsmässa
* Bianca Ingrossos (Kollega med Lovisa Worge, reds anm) ord om Benjamins nya dejt
* GVFÖ-experten: Det hände mellan Emmy och Mattias
* Tiktokare möter reality-profiler i ”Good luck guys”
* Pernillas fnissiga oro med Christian i SVT
Och vem är jag att klaga? Men jag tycker bara att det är så övermåttan torftigt. Ser våra liv ut så här? Att vi sitter och tittar på folk som gifter sej i tv trots att dom aldrig har träffats och därefter sitter läser om samma folk i tidningarna? Det känns som en ovanligt kletig flugfångare för psykisk ohälsa.
Jag kan inte ens klaga på tidningarna. Dom ser statistiken över klicken i realtid och verkar i ett marknadstillstånd där dom förstås levererar det som klickas på eftersom det ger annonsörer. Och så länge vi helt enkelt inte kan bärga oss utan bara måååååste få veta hur det står till med Pernillas fnissiga oro med Christian i SVT så fortsätter det mentala slukhålet att vidgas.
Så det följer bara spelreglerna. Men är icke desto mindre genuint sorgligt.
Vid tv:n vi dämpar den tunga tristessen,
vi nästa dag läser om tv:n i pressen
och insikten slår en, och visst blir man lessen,
då huvudproblemet är våra intressen.