Och i samma stund som man avslutade nåt slags semester så blev det kalasväder. Universum fortsätter sin tarvliga vana att hånskratta åt en. Ärligt talat har det varit så hela sommaren. Mitt och vädrets relation kan kortfattat beskrivas i fem faser:
- När jag åker på Ikea är det strålande sol.
- När jag ska måla om uthuset regnar det.
- När jag precis dukat ute, så börjar det åska.
- När jag just har planterat dom späda örtplantorna börjar det hagla.
- När jag kommer ut från Ikea igen börjar det regna.
Men trots meteorologisk sommar så är det arbetsmässig höst. Och dags att ta tag i allt som man har skjutit upp. Inte minst saker i hemmet. Senare. Om ett tag. Till hösten.
Främst handlar det om saker av teknisk art som jag alltid, alltid, alltid, alltid, alltid skjuter upp i det längsta. Ondskefulla saker som att byta router till internet, få skrivaren att koppla upp sej mot det trådlösa nätverket, rensa i apparna på tv:n och försöka lära sej nya fjärrkontrollen.
Jag har sån sjuklig ovilja mot att ta mej an den typen av uppgifter att jag nästan börjar tro att det är nåt slags syndrom. Jag kallar det problem med ”hög initialtröskel”. Jag går i stora cirklar som katten runt kokhet gröt och blänger illvilligt på kartonger med ny router eller icke fungerande skrivare och känner en sån våldsam antipati mot alltihop att jag ofta helt enkelt inte klarar av det. Initialtröskeln är så hög, så man måste vara Mondo Duplantis för att ta sej över den. Och rent hoppmässigt är jag mera i paritet med nåt urtida kräldjur.
Jag vet att det finns folk som älskar ny teknik. Som vill ha en ny telefon så fort modellen finns på marknaden. Som vill kolla alla nya funktioner och installera och greja och klappa och klämma. Jag klappar och klämmer hellre på en kungskobra.
Det finns också en krock i detta. Jag känner mej usel som inte orkar ta tag i den här typen av problem. Inte bara usel. Jag känner mej usel, lat, feg, omanlig, korkad, trött, ful, gammal, saktfärdig, töntig, trångsynt och gubbsur.
Och när jag till slut faktiskt tar tag i problemet så händer det att det går bra. Då känner jag mej glad, duktig, stark, nöjda, effektiv, manlig, driftig, snygg (nja), belåten, kompetent och härlig.
Men det fattar jag inte innan. Eftersom jag lider av allvarliga problem med hög initialtröskel.
Jag känner i kroppen paniken
kring allt med den nya tekniken
och lämnar helst det till nån annan,
jag själv slår i tröskeln – med pannan.