"Upp och nicka sockerdricka" funkar bättre med en lite större tomte. Huvudsaken är att den är mjuk.
Julens stressiga scener är många. Den långa paketutlämningskön som man står i för sent en kväll. När ansjovisen är slut och man måste åka till flera affärer. Eller när barnen skickar en önskelista som uteslutande består av svindyra grejor.
Då är det dags att ta ett djupt andetag och fundera på julens kärnvärden. Och då menar jag inte julbordet eller ens Jesu födelse. Jag menar de egna traditionerna, de som skapar trygghet och gemenskap. För vad är det som får barnens ögon att tindra i jul? Jo, kortsiktigt är det kanske julklapparna, men jag vågar lova att det långsiktigt är den där känslan som man bygger av att skapa gemensamma minnen.
Och här kan man verkligen sänka ambitionerna! För är man strategisk så skapar man förstås egna traditioner som varken kräver köande eller pengar. Man skapar dem av ingenting.
Ja, eller som i min familj, av en tomte hängd i en dörröppning. Följande är en supertöntig tradition signerad min egen far:
I en dörröppning hänger man en mjuk tomte. Bebisar och småbarn lyfts av en vuxen så att de "nickar" tomten, samtidigt som man ropar "upp och nicka sockerdricka!". Dumt och minimalt krävande, men min barndoms jular är fulla av scener där ungar lyfts upp, nickar tomten och kiknar av skratt. När man blev större och råkade passera förbi kunde man bli lyft för att nicka. När man blev ännu lite större blev det en utmaning: Kunde man hoppa så högt att man själv nådde tomten? Upp och nicka sockerdricka!
När vi barn var i tonåren var det mest pappa som nickade. Vi ropade "men lägg av pappa", men i hjärtat kände vi nog att det var lite fint.
I mitt eget hem har vi ingen "upp och nicka"-tomte, men vi lanserar stenhårt andra jultraditioner. Jag tvingar alla att äta dopp i grytan, samtidigt som jag tjatar om fattig-Sverige. Vi dansar till Bing Crosby och ropar efter tonåringarna att det är OBLIGATORISKT. Vi skriver långa julklappsrim som vi läser flera gånger.
Det himlas med ögonen både här och var. Men om inslagen uteblir, ja då kan man höra ett försynt "kan vi inte skriva fler rim?". Och jag inbillar mig att när barnen tänker tillbaka så har de glömt den tionde julklappen, men de minns föreläsningen om varför det var otänkbart att slänga skinkspadet förr. Precis som jag minns "upp och nicka". Med värme.
Så stressa av i jul och spela ut din töntigaste julrepertoar. Himlas det med ögonen? Då gör du rätt.