Ett besök på Fyrishov kunde vara fruktansvärt långtråkigt, dötrist och och … alldeles underbart. Under i runda slängar 40 år har jag fått kallsupar, halkat i omklädningsrummet, väntat ihjäl mig i glasskön och skrapat upp knäna i rutschkanorna – men också stolt bärgat simmärken, fått en och annan glass och gjort perfekta dyk från hopptornet som liksom bara blir till ett slurp till plask.
Sen försvann Fyrishov ur ens liv en period innan man skaffade egna barn och fick föräldrahäcka vid bassängkanten medan knattarna plaskade runt, tjatade om (just det) glass och också gjorde illa sig på rutschkanorna innan man med middags- och läggningsstressen sittande som ett krympande cyklop runt skallen försökte klä på ungarna och störta hem. Men också den strålande rena glädje som forsade genom både mig och de älskade små liven när de slog personligt rekord i någon avancerad simskolemanöver. För att inte tala om de gånger man lyckats skruva av sig det där cyklopet och bara låtit vardagens vedermödor flyta bort i bubbelpoolen och komma ut på parkeringen som en ny (nåja) människa.
Men rent var det kanske inte alltid. Som skapligt berest både inom landet och på andra håll i världen var det sällan som besök på andra badanläggningar gjorde att man kände sig stolt över Uppsalas, vare sig det gällde äventyrsbadens äventyrlighet eller faciliteternas fräschör.
Nu kan jag emellertid inte annat än skämmas lite över min i runda slängar 40 år långa lågintensiva motvilja till Fyrishov. Ett besök var ju trots allt som en bal på slottet för alla Uppsalabor någon gång i livet.