Vissa nojar över sin ålder, andra nojar över corona. Det finns också de som nojar över båda samtidigt; de är rädda för att förlora sin ungdom till coronapandemin. När Uppsalastudenterna väljer att fortsätta festa trots smittspridningen i regionen börjar man undra om rädslan för att gå miste om sina bästa år är större än rädslan för pandemin.
När jag var 12 år trodde jag att 20-årsåldern skulle vara – kanske inte en dans på rosor – men i alla fall en dans. I den här åldern skulle jag resa, träffa nya människor och upptäcka både det ena och det tredje. Men den senaste tiden har resor varit helt uteslutna, de enda nya människor jag ”träffat” har jag bara sett på skärm och ”upptäckandet” har bestått av en massa slösurfande på 1177. Mitt 12-åriga jag hade helt enkelt ingen aning om vad som väntade, och skulle jag få chansen att säga något till Maryam 12 år hade jag avstått.
Det finns studenter som är inne på sin fjärde termin utan att ha haft ett enda fysiskt seminarium. Under morgonens zoomföreläsning har de på sig samma kläder som de sov i (denna del är i och för sig valbar och jag rekommenderar att man byter om). Jag förstår de som tycker att detta är bagateller – man får ju trots allt hålla ut. Men jag kan också hysa förståelse för att dessa studenter upplever en viss sorg över att gå miste om allt det där som skulle vara så himla roligt.
Att backpacka i Asien efter studenten för att hitta sig själv har nästan blivit en svensk tradition. Men istället för att hitta sig själva på Balis gyllene stränder, får dessa ungdomar nöja sig med att hitta sin närmaste provtagningsstation. Lite besvikelse får de väl ändå känna. Tills man börjar relativisera; de flesta generationerna har faktiskt fått utstå en global skitperiod. Jag tillhör dock inte de som tycker att man inte ska klaga för att det alltid finns någon som har det värre. Givetvis är det bra att ha perspektiv på sina problem, och det här är ett av dem.
Låt säga att restriktionerna fortsätter gälla en lång tid framöver. De som tog studenten 2020 har nu passerat det-är-ok-att-synas-på-krog-åldern. Ändå har de aldrig varit på någon krog.
Restriktionerna lyfts och plötsligt finns möjligheten där. Kommer fredagskvällar på Birger Jarl få ett nytt klientel? Eller – kanske lite bättre formulerat – kommer Generation Corona känna att de har mycket att ta igen?
Man kan ställa sig frågan om Generation Corona kommer att bli någon slags förlorad generation. Hur kommer livskrisen te sig? Att känna att man har blivit snuvad på sina bästa år är knappast en trevlig känsla. Men å andra sidan kanske den här pandemin kan ändra sättet vi ser på tid och ålder. Vad är egentligen ens bästa år om de kan göras värdelösa på ett ögonblick? Kanske är det bara en social konstruktion, som så mycket annat.
Mitt i åldersnojan och pandemin får vi inte glömma att känna lite nostalgi. För lite mer än ett år sedan var corona bara en öl.
Detta är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.