För oss som har ungdomar i årskurs 3 på gymnasiet är gymnasiearbetet ett hett tema kring matbordet. Dottern skriver om hållbarhet inom modeindustrin, vilket får mina tankar att gå i spinn efter två år i mjukisbyxor. Nu längtar vi väl alla efter lite nytt i garderoben? Modeindustrin är, tro det eller ej, en viktig bransch för naturvetare och rekryterar såväl civilingenjörer som disputerade kemister och materialvetare.
Jag kan se tre huvuddrivkrafter bakom utvecklingen av avancerad materialteknologi för klädindustrin. Två handlar om just hållbarhet. Den första är strävan efter att hitta hållbara material och produktionsprocesser. Bomull kommer inte att vara huvudråvaran för kläder framöver. Bomullsodling kräver enorma mängder vatten och väldigt mycket otrevliga kemikalier, och dessutom behöver jordens växande befolkning odlingsytorna till mat.
Den andra drivkraften är att låta kläder driva hållbarhet inom andra områden: Till exempel för att minska energiförbrukningen vid luftkonditionering. På engelska kallas detta Personal Thermal Management och handlar om att skapa kläder som släpper genom värmestrålningen från våra kroppar så att man tolererar högre inomhustemperaturer i varma klimat.
Bara i USA används lika mycket energi på luftkonditionering som hela Afrikas totala energiförbrukning, och energimängden vi använder för luftkonditionering förväntas 33-dubblas inom de närmaste 80 åren. Detta är både en följd av ökat levnadsstandard i varma områden i Afrika, Indien och Kina och på grund av den globala uppvärmningen.
Genom att göra nanometer-små tunnlar i samma material som används i plastpåsar för grönsaker kan man skapa ett tyg som ser ut och känns som bomull och som kyler huden med upp till 4 grader. Om man står ut med 4 grader högre inomhustemperatur än normalt kan man spara upp till 45 procent av den energi vi lägger på just luftkonditionering. Plastpåsematerialet kan göras av sockerrör som suger upp koldioxid från atmosfären när de växer, och (jag tänkte nästan skriva sim sala bim!) både energibesparingskläder och omvänd växthuseffekt skapas!
Den tredje drivkraften är kanske den som känns mest spännande och kittlande och jag kallar den ”FÖR-ATT-VI-KAN-drivkraften”. Oerhört många projekt tar sikte på att ge kläder en helt ny funktion bara för att det är möjligt rent tekniskt, och jag tycker att dessa kan jämföras med det Steve Jobs gjorde när han utvecklade Iphonen. På frågan om ifall de hade gjort en kundundersökning för att ta reda på vad folk ville ha, svarade han att folk inte hade en aning om vad de ville ha – de visste inte vad som var möjligt. Med Iphonen visade han vad som var möjligt och skapade därefter vårt behov av smarttelefoner.
På samma sätt ser jag att mode- och textilbranschen kommer att utvecklas de närmaste åren, tack vara det som blir möjligt med hjälp av ny materialteknologi. Innan jag kan köpa coola byxor som kan glittra på fest och samtidigt ladda mina hörlurar, bör jag nog försöka handla second hand för att glädja både dottern och planeten.