Bland det märkligaste av allt märkligt i dessa märkliga och skrämmande tider är väl ändå hamstrandet av toalettpapper. Det är ju fullständigt obegripligt. Just toalettpapper är som bekant en av relativt få varor som vi verkligen vet INTE kommer att ta slut. Den som har åkt genom Norrland har sett både hundratusentals hektar skog samt en massa pappersbruk. Många svårigheter kan komma av den förbannade coronan, exempelvis sjukdom, död, konkurser, varsel, arbetslöshet, depression, recession, etc. Men rena i rumpan kommer vi att vara.
Åtminstone om folk slutar hamstra. Annars riskerar det ju att bli ont om det, eftersom hamstring föder hamstring. Om något verkar hålla på att ta slut, så är det bäst att vi kapar åt oss av det som finns kvar. Trots att vi vet att om vi köper måttliga mängder räcker det gott åt alla.
Därför är hamstrande också en djupt osolidarisk handling. Att se folk på stormarknadsparkeringen släpa iväg tolv balar toalettpapper som garanterat kommer att räcka till hösten 2032 är en bedrövlig syn då det gör att andra blir utan. Men idag gäller ju mitt, min, mig och jag, långt före vårt, våra, oss och vi.
Som så många gånger tänker jag på farfar Rickard. Han var 20 år gammal 1918 när spanska sjukan drog över världen och över hans lilla by och skördade massor med offer. Grannar, släkt och vänner dog, och ingen hjälp fanns att få. Han träffade en dag en grannkvinna som var utom sig av sorg. Tre personer på gården hade dött. Och utöver sorgen hade hon praktiska bekymmer, för nu var liksvepningarna slut på affären inne i den närmaste tätorten.
– Ska dom behöva skickas iväg oklädda, snörvlade gumman.
Farfar erbjöd sej då att cykla till ett annat samhälle tre mil bort och köpa liksvepningar åt henne där. Sagt och gjort. Han hoppade upp på cykeln och trampade iväg. När han kom fram till lanthandeln hade dom fem svepningar kvar. Han behövde tre. Han berättade många gånger hur tankarna gick då. Var det något han var noga med så var det att inte hamstra. Han ansåg det vara egoistiskt, osolidariskt och oetiskt att kapa åt sig mer bristvaror än det man själv behövde. Men han insåg att de sista två svepningarna nog skulle kunna komma till användning. Och mot sina principer köpte han alla fem.
– Så liksvepningar är det enda jag har hamstrat i hela mitt liv, berättade han för oss barnbarn 70 år senare.
Och han var nästan lite skamsen. Trots att det dog ytterligare tio personer i spanskan det året i hans lilla by och att svepningarna alltså kom synnerligen väl till pass.
Perspektiv är bra. Tanken att man kan känna skam över att köpa lanthandelns alla liksvepningar, borde kunna få hamstrarna av toalettpapper att fundera ett par varv till.