Det här med ålder kan ju vara känsligt.
För en del.
Inte för mig.
Jag råkade ut för något väldigt märkligt som går under begreppet Gubbvad. Det är tydligen vanligt hos medelålders män.
Jag är förvisso varken en hon eller en hen men gubbe vet jag inte riktigt. Medelålders möjligen.
Hade för något år sedan möjligheten att få besöka akuten. Jag haltade in och såg mig lite skamset runt omkring.
När det är min tur läser sköterskan upp mitt personnummer och frågar vad som har hänt.
Jag svarar.
Hon ler inte utan säger ordagrant något i stil med: ”Men snälla du det vet du väl att män i din ålder inte ska hålla på med fotboll och innebandy.” Mitt svullna knä kommenterade hon inte ens.
Man kan ju självklart skratta åt alla vuxna män som blivit mellanchefer, är runt 40 och springer runt i tighta svarta löparbrallor. Mitt i stan. Kanske är det ett behov av att vara lika stark som då eller försök att bromsa åldrandet på något sätt.
Jag har försökt jag med. Man ligger i ständig konflikt med ölmagen eller de där sidovalkarna som av någon anledning placerats så att jag inte längre kan ha min t-shirt från Kiss-konserten i Globen.
Nåväl, nu är det sommar och oavsett hur kroppen mår eller ser ut så njuter jag av att vara ute i linne och shorts.
Jag kollar igenom flödet på Facebook med bilder på barn, solnedgångar och folk som skålar i all världens hörn och möts av en fråga om min ålder. Min egentliga ålder. I diverse test avgörs numera veta om din inre pensionär blommat ut i förtid eller om du är mentalt kvar i fjortisåldern. Eller tvärtom. Jag ser hur flera i flödet jublar eller suckar efter testet.
Jag är väl som jag är på något konstigt sätt och tänker på min pappa. Han är död nu. Han lekte alltid. Jag minns bara att det mesta handlade om lek och väldigt lite vuxensaker. Kanske inte de perfekta dragen om man vill ha lite ordning på sitt liv, men sådan var han.
När det var föräldramöte i skolan lekte vi indianer och när de andra vuxna gick på promenad spelade vi fotboll eller landhockey på gatan.
Han var bara min pappa upp till mellanstadiet, nu är mina barn i den åldern och jag undrar ibland hur lika vi är?
Vissa av er kanske har talat ut med era föräldrar om allt mellan himmel och jord. Inte jag och min pappa. Han försvann bara. Själv stod jag kvar med min boll.
Ibland blir jag den där pojken med bollen igen. Han som bara undrade lite försiktigt vad som hände.
Jag behöver inget test i de sociala medierna för att förstå. Framför allt får jag inga bra svar.
Jag går ut till studsmattan i dag med. Låter döttrarna förklara alla komplicerade regler när vi hoppar och tar studsen av varandra och jag som vanligt förlorar eftersom jag inte orkar hoppa så länge.
Och det handlar enbart om min gubbvad och att jag nyligen fyllt 48. I övrigt är min ålder ointressant.