Kanske är det bara en vanlig 57-årskris. Kanske börjar jag bara bli gubbsur. Kanske har det manliga klimakteriet slutligen slagit klorna i mej. Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på, men jag sitter numera ofta och sprutar frukostfilen genom näsborrarna när jag läser morgontidningen.
Tyvärr är det inte krigsrubrikerna. Det borde det förstås vara. Men dom gör mej bara ledsen. Och så bläddrar jag vidare.
Nej, framför allt är det slöseriet av skattemedel.
Jag blir gaaaalen när jag ser dom skenande kostnaderna för stafettpersonal inom vården. Jag ser ut som draken Katla (fast med filmjölk istället för eld) när jag läser att tusentals sköterskor i riket slutar på grund av misskött verksamhet, oftast beroende på nedskärningar, och så tvingas man ta in stafettpersonal vilket gör att besparingarna alltså bara gjorde allting fem gånger så dyrt. Om och om och om igen.
Hur kan detta bara få pågå?? Dom flesta av oss slutade kissa i brallan i 3-årsåldern. Vi insåg då att det tyvärr var en synnerligen kortsiktig lösning på problemet. Men regionpolitiker verkar ha upphöjt kissa-i-brallan-metoden till norm.
Och jag blir gaaaaalen när jag ser stora kultur-kuber i stadens centrum göra nya förluster (utöver det årliga förlustbidraget) och att 7 miljoner i extra förlust är ungefär som att något av mina barn har tappat en vante.
– Men du måste hålla ORDNING på vantarna din strulkuse! Här får du nya vantar, spring och lek nu.
I min egen frilansande kulturverksamhet (utan 50 öre i bidrag) skulle detta innebära konkurs så att det visslar om det. Jag tänker ofta på det (och känner hur frukostfilen även vill tränga ut genom öronen) när kommun-politikerna enligt tappa-vante-metoden skjuter till nya miljoner medan jag köper kostym och rekvisita på Erikshjälpen och Blocket.
Offentligt finansierad kultur är något fint och bra och viktigt och riktigt. Och just därför ska man jävlar i min lilla låda värna om skattekronorna!
Kanske är jag bara gubbsur. Kanske måste jag höja dosen blodtrycksmedicin. Men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det handlar om frustration över ett bristande förtroende. Framför allt för politiken som alldeles uppenbart inte klarar av att ha huvudansvaret för många verksamheter med tanke på dom enorma förlusterna.
Jag bläddrar vidare och ser bråk om språket.
Då blir jag äntligen lite glad. Jag är ju kåsör och får alltså använda skriftspråket som jag vill typ, och kan alltså skriva DOM istället för de och dem.
För det ska väl Ranelid och dem skita i.