Raderna av hus i min barndoms villaområde var tre: Den gröna raden, den röda raden och den bruna. Så typiskt 1970-tal, vart du än åkte såg du likadana hus i likadana områden. Alla i bestämda färger. I hemlighet önskade att vi bodde i en röda raden, men jag gillade min mörkbruna också. Färgen var elegant och matchade trädgårdens mörka barrgrönska.
År 2016 är det inte längre ordning i leden. Nu ska folk göra som de vill, ingen kommunarkitekt ska komma och bestämma. Det är väl fint, tycker jag. Men när jag går på barndomens gata morrar jag ändå inombords. Den röda raden är fortfarande röd, men i den bruna har ett hus blivit grått och ett annat ljusblått. Och den gröna raden ska vi knappt ens tala om! Där är ju inga hus gröna längre.
När jag gått dessa promenader förbjuder jag alltid föräldrarna att byta färg på det bruna huset. "Det är ju inte du som har bott här i 40 år och måste titta på samma gamla färg vareviga dag," påpekar mamma. Och hon det har hon kanske rätt i.
Jag förmodar att samma fenomen får stadsbor att flytta ut på landet och renovera sitt hus i tidstypisk stil, ner till minsta handtag, medan grannarna moderniserar. De har väl fått nog av spröjsade fönster för en livstid, kan man tänka. Att den gröna raden i mitt område försvann är kanske inte så konstigt. Gröna trävillor är väl omoderna och det är ju bättre att folk trivs än att nitiska "rätt ska vara rätt"-personer som jag ska vara nöjda. Men ändå. En 1970-talsvilla är en 1970-talsvilla också år 2016, morrar jag.