Vi lever i ett polariserat land, det är ingen nyhet. Och sedan ett par år tillbaka pågår en rörelse från norr till syd som bara gör gapet mellan oss medborgare större och större. Det handlar om de som sett och vi som inte sett.
I sociala medier kryllar det av den förra kategorin. De som varit där, de som upplevt, de som beskådat och framför allt de som fotat. Jag talar förstås om norrskenet. Bilder på gröna, röda och rosa himlar över domkyrkan, Stadsskogen, Årsta och Björklinge fyller Instagram och i kommentarsfälten kryllar det av ”åh, fantastiska bilder” och ”gud, så vackert” och liknande.
Själv dras jag direkt till de sura kommentarerna som ibland smyger sig in. ”Varför ringde du mig inte så att jag också fått se” eller ”Visst, fin bild men det där är faktiskt inget norrsken”.
Surputtarna är mina fränder som liksom jag längtar tillbaka till den tid då norrsken visade sig där det hör hemma. I norr!
Det här oskicket att visa sig över hela landet men utan att tala om var och när håller på att klyva Sverige. För visst har det blivit så att den del av befolkningen som missat skådespelet, inte en gång eller två utan varje gång, börjat känna norrskensskam och inse att de är sämre människor utan kontakt med naturen. Eller inbillar jag mig?
Själv tillhör jag dessutom en ännu lägre stående kategori än de som aldrig sett norrsken, den så kallade vi-som-sett-men-inte-fattat-klubben. Vi är de sorgligaste samling homo sapiens man kan tänka sig. Stadsfjollorna, de som alltid missar tåget-nissarna, de verkliga trindskallarna.
För min del utspelade sig den förnedrande händelsen för över 20 år sen. Jag satt fast i en bilkö utanför Eurostop i Örebro, alltså en miljö som är så långt ifrån vild och vacker natur man kan tänka sig.
Plötsligt är himlen framför mig helt grön. Kaskader av grönt och kanske gult som rör sig över horisonten. Vad i … tänkte jag. Giftutsläpp? Aliens? Näthinneavlossning? Men sen luckrades bilkön upp och jag fick annat att tänka på. Ingen annan verkade heller bry sig och himlen återgick snart till normaltillstånd.
Att det var norrsken som visat sig i gnällbälteland förstod jag först långt efteråt. Inte trodde jag att man kunde se det så långt söderut.
Jag har till och med varit i Tromsö, norrskenets förlovade stad. Där var det mulet hela tiden, gråare än en novemberhimmel över Uppsala, vilket tydligen händer ytterst sällan. Året efter skulle vi åka tillbaka och våra norska vänner var så entusiastiska – de hade fantastiska himlar varje kväll efter kväll och prognoserna var lysande för att det skulle fortsätta så.
Denna gång skulle det vara omöjligt att inte se norrsken.
Dagen innan vi skulle fara fick min respartner covid och vi fick vackert stanna hemma.
Det finns flera orsaker till att jag aldrig upplevt det där himlaspektaklet. Jag bor i en stad, jag är kvällstrött, jag har dålig tajming på det mesta här i livet och jag har tydligen otur. Men jag vet att jag inte är ensam.
Det finns andra därute som har det som jag. Och man ska vara god mot minoriteter. Så tänk till gott folk innan ni lägger ut era färgsprakande foton till allmän beskådan. Är det inte lite skrytigt? Vore det inte bättre att lägga ut en läcker bild på dagens lunch i stället? För vår, vi norrskensskamtyngdas, skull?
PS. Om det är nån som misstänker att det ligger soleruptionlika kaskader av norrskensgrön avundsjuka bakom denna krönika så har ni gissat alldeles rätt.