Min mor har berättat att jag som barn hade en standardreplik som jag körde så fort något blev för jobbigt eller hemskt eller stökigt eller obehagligt:
– Jag vill sova.
Jag förstår vad jag menade. När man inte förmår ta in allt helvete som pågår, så är det nära till hands att dra täcket över huvudet och hoppas på att så snabbt som möjligt få fly in i drömvärlden som i ett trollslag drar för ridån till verkligheten.
Verkligheten är för overklig. Det becksvarta mörkret i Örebro är så totalt overkligt. Alla krigshärdar på jorden är overkliga. Nervgiftsmord på meningsmotståndare är overkligt. Att människor som Donald Trump som i ena sekunden flinande säger att han kan ta över vilka platser som helst och i nästa sekund härmar funktionsvarierade människor och i tredje sekunden säger ”grab them by the pussy” och i fjärde sekunden ska göra Gaza till en Riviera och i femte sekunden och sjätte och sjunde sekunden… Att en sådan man faktiskt är president i världens mäktigaste land är totalt fullständigt osannolikt obegripligt overkligt.
– Jag vill sova.
Samtidigt har jag i hela livet varit en obotlig optimist. Tjatat om vikten av att hålla glädjen vid liv. Mitt så kallade jobb har i över 40 år gått ut på just det. Men vid snart uppnådda 59 levnadsår börjar optimismen sina. Nyhetsflasharna träffar som elstötar i maggropen. Till slut stänger jag av. Jag orkar inte ta in. Jag pallar inte att se nyheterna på tv. Vad säger det om mej?? Jag mäktar alltså inte ens med att sitta i en tv-soffa i en ombonad, varm miljö med kaffe och småkakor och på behörigt avstånd betrakta det som för andra människor är en pågående, reell verklighet.
Och jag är faktiskt ännu svagare än så. Jag vill inte ens se fiktivt elände numera. När verkligheten är så overkligt mörk, väljer jag enbart ljus fiktion. Ge mej en romantisk komedi (med ett lyckligt slut) och en öl och lite popcorn så att jag får frid i halvannan timme. Ge mej en stunds tv-spel och en skål lösgodis med nåt av barnen en stund. Ge mej verklighetsflykt. Men verkligheten är svår att fly ifrån. Den hittar mej. Och då har jag bara en utväg:
– Jag vill sova.
VERKLIGHETSDIKT
Vad duger väl att sitta ner och skriva
små dikter om det lyckliga fiktiva,
när yttervärlden ger en självinsikten,
att verkligheten överträffar dikten.