Likt en spårhund stannade jag upp och sniffade i luften. Jag stod i en butik och hade fått väderkorn på nåt som väckte enormt starka minnen från barndomen. Lukt är som bekant en emotionell tidsmaskin. En ”spaning efter den tid som flytt” för att tala med Proust.
Jag stod i butiken och mindes plötsligt mängder av dofter från barndomen.
Våren doftar majbrasa och kinapuffar hos min morbror och moster i Sollefteå. Det doftar liniment och tonårssvett från pojklagets omklädningsrum. Det doftar cigarettrök och lite för mycket Lagerfelds rakvatten från stadens diskotek. Det doftar massor av teaterdamm, svett och smink från scen och loger. Den doften är starkast.
När jag i mycket unga år fick väderkorn på scenens värld var jag fast. Jag rev fram kläder ur mammas garderob, hängde upp lakan som ridå på hundens löplina och skrev texter om mina släktingar som jag brysk bänkade som publik på gräsmattan. I skolan tvingade jag med mig oskyldiga kamrater som hade helt andra drömmar, men jag gav dom ingen chans att tacka nej.
Jag fängslades totalt av den tidens underhållare. Från min coola storebrors pojkrum strömmade Madness och Flash & the Pan. Från mitt pojkrum strömmade Hasse & Tage och Povel Ramel. (Gissa vem som fick flest tjejer.) Jag lyssnade. Texterna grävde sig in i huvudet. Skratten som ekade utgjorde en enorm lockelse på mig. Jag gick med i Sollefteå Amatörteater, showade, flyttade till Uppsala för studier. Fast valet mellan att låna massa pengar för att skriva en tråkig C-uppsats i idéhistoria, eller tjäna lite pengar på att skriva en show var för mig ett väldigt enkelt val. (Jag tror att min handledare Karin Johannisson höll med…) Det blev shower på Regina med bland annat min underbara lekkamrat Lasse Eriksson. Allt var lek och lycka till den 3 mars 2011, då Lasses aorta plötsligt brast och han föll död till scengolvet, 61 år gammal. Jag fortsatte. Nu har jag en vecka kvar till premiären på min julshow på Uppsala Stadsteater. En ren ynnest…
* * * * *
Likt en spårhund stod jag och sniffade i luften. Butiken var en leksaksbutik, och jag nosade mej ner på en hylla. Där låg en sån här fånig klassisk halvmask i plast med mjuka, stora öron. Gummit i dessa öron doftade exakt som min första gummimask som jag fick när jag var 7 år, och som på många sätt startade resan mot den plats jag befinner mej på idag. Jag använde gummimasken dagligen i åratal innan den till slut föll sönder av ren materialutmattning. Jag har ägt många masker sen dess. Men ingen har doftat som den gjorde.
Idag äger jag bara en.
En halvmask i plast med stora gummiöron.