När jag var yngre trodde jag att jag var unik. Ni vet, en sådan som sticker ut – modig, annorlunda och lite svårdefinierad. Jag lämnade tryggheten i mitt hemland och kastade mig ut i världen. Jag bodde i flera länder, klädde mig inte som alla andra. Till och med mina dryckesvanor stack ut – jag drack cola vanilj med vispat rått ägg.
Men så slog medelåldern till, och verkligheten kom som en rak höger – stressen och det eviga jonglerandet som mamma. Grattis, sa livet, och slängde mig rakt in i verklighetens hårda skola.
Jag insåg plötsligt hur vanlig jag hade blivit.
En skilsmässa under pandemin? Check. En hund som tröst? Självklart. En tom plånbok efter att ha köpt lägenhet precis innan priserna rasade? Dubbelcheck.
Som många äldre kvinnor gick jag in i dejtingvärlden men kände mig snart som en guldfisk i en hajtank. Jag fick snabbt stifta bekantskap med "catfishing", "ghosting" och annat som lät som titlar på skräckfilmer. Jag såg inga röda flaggor – jag gick rakt in i dem. Självupptagna män? Absolut. En självkänsla som smulades sönder till ingenting? Oh yeah. Men precis när jag trodde att det inte kunde bli värre, så hände det: Jag kände mig så ensam, och rädd för att bli sårad igen och igen.
Medan jag kravlade mig upp från botten insåg jag vilka som höll mig i handen, de som hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv.
Jag har lärt mig att bitcha till mig, jag har lärt mig att säga ifrån, kanske lite för högt ibland, men vadå – jag kallar det personlig utveckling.
Nu står jag här, som en av alla de förälskade som förlovar sig under den stora förlovningsmånaden. Plötsligt lever jag i allt det där jag brukade fnysa åt – jag har hittat äkta kärlek och hittat min drömman. Jag lever nu i en kärlekssaga, och det är helt underbart. Jag, som aldrig skulle göra någon stor grej av en förlovning, vill plötsligt skrika ut det från hustaken. Jag vill ha glitter och ett "boom" som hörs till andra sidan stan.
Det spelar ingen roll om festen är stor eller om ringen är dyr. Det är inte viktigt för mig. Allt jag vill är att kärleken och löftet ska leva livet ut.
Så här är jag nu. En kvinna som vill ha kärlek, och precis som andra människor, kämpar sig igenom vardagens strider. Det handlar om hopp, om att inte ge upp, och om att hitta mening mitt i kaoset.
Och det, mina vänner, förtjänar lite extra glitter.