Jag sålde jultidningar när jag var barn. Det är nu sisådär 50 år sen, och det jag minns är framför allt två saker:
1. Sura människor som bryskt drog igen dörren framför näsan på det lilla rödhåriga, nasande barnet.
2. Premier som såg fantastiska ut i fyrfärgsfoldern men som var mindre/sämre/fulare/uslare/tråkigare när man väl fick hem dom efter att ha sålt tidningar som en galning.
Nummer 1 ledde till att jag ALLTID köper jultidningar (och chokladbollar, ljus, kakor, saffran, cheddarost, salami, strumpor, fryspåsar, toalettpapper, strumpor, med mera) av unga dörrförsäljare. Jag har absolut inte hjärta att säga nej. Det är otänkbart.
Men jag föraktar grovt systemet i grunden. Eftersom hela idén med detta i sin tur också bygger på två saker.
1. Att såna som jag köper för att stötta barnet.
2. Att barnet i princip enbart är en mellanhand för att företagen bakom ska tjäna feta stålars på att såna som jag inte säger nej till ett barn.
Och nu är vi i mitten av december, så nu kommer leveranserna av höstens jultidningsshoppande drällande. Ett paket strumpor och lite julkola – 315 spänn. En Pettson-bok, en plastkopp för iskuber, ett paket återvinningspåsar – 480 spänn.
En lätt googling visar att liknande varor förstås kostar typ hälften i en vanlig butik. Vi köper eftersom det idoga barnet får en liten procent för säljjobbet. Men egentligen vill vi inte köpa eftersom vi inte behöver grejorna och eftersom företagen bakom får en betydligt större procent. Det är väl i princip nåt slags barnarbete med arbetsmetoden att vårt samvete gentemot barnet gör att företagen skär guld.
Jag finner det djupt problematiskt.
Jag vill stötta barnet. Punkt. Hur göra?
Jag grunnar på att lansera ett förslag för att stävja detta otyg. Jag kallar det för FLÖJT. Det står för: Femtio-Lappen Övertar Jultidnings-Tramset!
Alltså. När barnet knackar på dörren. Tacka nej, men ge 50 spänn (eller vad man finner skäligt) som går oavkortat till barnet och därmed blåser företagen på deras vinster och gör att vi slipper köpa varor vi inte vill ha till hiskeliga överpriser.
Och så kan vi sjunga denna lilla sång:
Ett barn är köpt på denna dag
av giriga tidningsförlag.
Med min metod blir barnet nöjt,
men inte förlagen. Tjo flöjt!