Människorna som rullade sina kabinväskor över gränsen till polska Medyka var bilden av en världsordning i gungning.
”UNT är en lokaltidning och ska skriva om det som är angeläget i Uppsala och länet. Det är därför UNT just nu befinner sig i Polen”, skrev jag för att förklara varför vi hade åkt dit.
Sedan dess har staden berett skolplatser och sovplatser. Försökt förstå konsekvensen av kanske 300 000 ukrainska flyktingar i Sverige. Samlat in pengar. Engagemanget har varit stort.
Nu har de börjat anlända, också till Uppsala.
Det slår mig att de berättelser vi publicerar de närmsta dagarna innehåller något nytt som jag inte känner igen. Som banktjänstemannen Angelica, 22 år, som UNT träffade vid ukrainska gränsen. I hennes lätta packning var jobbdatorn självklar, för nu måste hon ju jobba hemifrån ett tag. Eller Vova, 9 år, som här i Uppsala får fortsätta pianolektionerna med lärarinnan i Ukraina via Teams.
Det slår mig, att precis så här skulle vi nog också bete oss om vi hastigt tvingades fly från Sverige. Jobba hemifrån ett tag. Kanske finns ett aktivt motstånd i den tanken, att trots flyktingskapet minsann inte låta vardagen rubbas mer än nödvändigt.
Eller så är det en del av förvirringen och uppbrottet. Ett sätt att intala sig själv att det snart är över, att flykten är kort och tillfällig.
Låt oss hoppas det. Men det är inte alldeles säkert.
Allt vi just nu vet är detta: Nu börjar livet i Uppsala.