Har du hört termen FOMO någon gång? Akronymen står för fear of missing out, ungefärligt översatt till oro för att gå miste om något roligt. Om du någon gång har våndats över vad du missar då vänner och familj umgås när du inte kan vara med, då vet du vad jag menar. Då har du också fått smaka på FOMO:ns bittra saft.
Ibland oroar jag mig till och med för att jag missar något roligt som ett kompisgäng gör medan jag umgås med ett annat. Skulle jag istället hänga med det förstnämnda gänget går jag miste om vad den sistnämnda gruppen roar sig med. Jag och min FOMO kan inte vinna. Vi vill ha allt.
Det hela drivs på av alla som visar upp utvalda (och välpolerade) delar av sina liv på sociala medier. När bekanta lägger upp bilder på rågade räkmackor och kondenskantade kristallglas fotograferade på soliga serveringar översköljs jag av en känsla av att jag går miste om någonting. Jag som inte ens tycker om räkor.
En rimlig lösning torde alltså vara att isolera sig från allt. Sociala medier, världen, hela kalaset. Om jag inte är medveten om vad andra hittar på, då vet jag inte heller vad jag missar.
Härom helgen gjorde jag ett försök. Tillsammans med två nära vänner lastade jag en kanot och en kajak på bilens takräcke, packade in ett tält, några sovsäckar och alldeles för mycket mat i bagaget, och körde till en paddlingsvänlig liten sjö med dålig mobiltäckning en knapp timme bort.
Vi gled fram över blanka vatten, lagade pizza på stormkök med oväntad framgång, läste tummade pocketböcker på solvarma klippor och gjorde kladdiga s'mores över öppen eld. Jag var helt övertygad om att ingen hade det bättre än jag just då.
Någon enstaka gång fiskade jag fram telefonen. I de få inlägg som trotsat den bristande mobiltäckningen avlöste de festliga midsommarbilderna varandra. Men fortfarande höll sig FOMO:n faktiskt någorlunda i schack. Jag var rätt nöjd där jag satt på en sten och sippade stormkökste ur min kåsa.
Sen kom myggen.
Då kan det ha hänt att jag vacklade och undrade om jag trots allt inte missade något vid de midsommarfiranden jag sett på sociala medier. Åtminstone hos de vänner som firade i myggfria miljöer.
Mina många kliande myggbett talar för att flykten från civilisationen kanske trots allt inte var lösningen på min FOMO. Men jag fick i alla fall en ordentlig paus från den annars så ständiga ångesten. Sinnesfrid och s'mores, vad mer kan man egentligen begära?