Tidigt på min resa som chefredaktör för UNT hade jag ett samtal med Uppsalas dåvarande presschef Erik Boman om kommunens förhållningssätt till oss lokala medier. Han menade att organisationen med de allt fler kommunikatörerna var för att underlätta för oss journalister, jag sa att det alltför ofta försvårade vårt arbete med att bevaka, granska och berätta om kommunens olika verksamheter. Vi hade ett bra samtal, men jag kände mig ändå inte lugn.
Sedan dess har antalet kommunala kommunikatörer växt ytterligare, något som bland annat varit föremål för uppmärksamhet på UNT:s ledarsida. I helgen nådde kommunens kommunikationsarbete en ny lägstanivå när en rektor som uttalade sig i SVT Uppsala om ett tillsynes odramatiskt ämne plötsligt stoppades av en kommunikatör, mitt under pågående intervju. Även SVT:s reporter fick inför rullande kamera ett telefonsamtal om att intervjun inte gick för sig. Det var svårt pinsamt att se. Var har vi hamnat när en arbetsledare inom förskolan inte själv får bestämma när och hur hon ska uttala sig?
Kommunens kommunikationsdirektör Marta Tiberg var snabb att ta avstånd från agerandet. Tyvärr är händelsen bara ytterligare en i raden av exempel på hur en del kommunikatörer missförstått sitt uppdrag. Det är knappast att stoppa information eller att hindra medarbetare från att uttala sig.
Ännu värre är att den omfattande kommunikationsverksamheten också sprider osäkerhet till offentligt anställda om vad de får uttala sig om. I den journalistiska vardagen stöter vi allt oftare på tjänstemän som inte vågar yttra sig. Som inte vet om de ”får” uttala sig eller är rädda att säga ”fel” saker. Inte sällan passar de vidare till kommunikationsavdelningen, eller väljer att inte säga något alls.
Att dessa offentliganställda skulle våga använda sin grundlagsstadgade rätt att slå larm till medier om något inte funkar som det ska i den skattefinansierade verksamheten känns skrämmande avlägset.
Konsekvensen blir att medborgarna får svårare att veta hur kommunens verksamhet faktiskt bedrivs, och om skattemedel används effektivt. Den funktion som medier har som granskare försvagas om offentliganställda inte vågar slå larm – eller uttala sig.
På lördagen fortsatte Uppsala Stadsteaters efterlängtade publiköppning med premiär för den nyskrivna pjäsen ”Rann heter egentligen något annat”. I öppningsscenen gjorde teaterchefen Petra Brylander entré medan snålblåst och snöstorm ven kring utplacerade bokstäver som bildade texten ”DET FRIA ORDET”.
Det var en pjäs som lämnade öppet för tolkningar, men när hänsynslösa bedragare efter två och en halv timme förskingrat scenografins alla dokumentmappar och arkivlådor och lurat av outsidern Rann till och med hans kläder var det enda som var kvar på scenen tolv vita bokstäver överst på en tom hylla. DET FRIA ORDET.
Ibland är detta det enda som återstår. Uppsala kommun borde vara mera rädd om det.