I torsdags klubbade utbildningsnämnden i Uppsala beslutet och visst går det att förstå att förskolornas ansträngda ekonomi behöver ses över. Likväl innebär de färre timmarna en kämpigare vardag för många hemmavarande föräldrar och en förlust för de storasyskon som missar tid med kompisar och pedagoger. Men med beslutet följer också något annat som skaver, nämligen synen på föräldrar och förskoleverksamheten.
Förslaget skapade reaktioner bland Uppsalas småbarnsföräldrar, något man kunnat se i kommentarsfälten på sociala medier. Och i diskussionerna dyker den beklagliga bilden av en hemmavarande förälder som ”ledig” upp. Beklagligt är det, dels för att det inte stämmer, men också för att det är en roll som historisk sett har burits av kvinnan. Att tillvaron för den som är hemma och tar hand om barn nedvärderas till en slags lyxtillvaro fylld av lättja och dötid är inte svårt att spåra till den förlegade synen på hemmafrun.
I kommentarstrådarna har det gått att läsa om att de som kritiserar att de tidigare 30 timmarna per vecka nu ska bli 20 är bortskämda. Man skriver att ”barnen mår bäst av att vara hemma”, att ”föräldrarna är de bästa pedagogerna” och ”om man inte vill vara med sina barn ska man inte skaffa några”.
Det är ljuvligt att vara föräldraledig, verkligen en ynnest. Men för många är det en svinjobbig, kaotisk och utmanande ynnest. Och för de flesta är det omöjligt att ge sitt barn samma stimulans som det får av utbildade pedagoger på förskolan. Förälderns egen ork och möjlighet till att ta igen förlorad sömn är heller inte en aspekt att förringa – den kan vara avgörande för att familjelivet överhuvudtaget ska fungera.
Att hävda att flerbarnsföräldrar som även i fortsättningen önskat sig 30 timmar ”inte vill vara med sina barn” är rent osmakligt. För man samma resonemang kring barnens tid i grundskolan? Och lika lite som föräldrar är barnens bästa sjukpersonal är vi deras bästa pedagoger. Förskollärarprogrammet lär nämligen ut annat än det man lär sig genom att vara förälder – hade det inte gjort det hade det hetat ”föräldraprogrammet”.
Faktum är att det man säger när man slänger sig med påståenden som de citerade ovan är att förskolan är att likställa med barnpassning. En förvaring där man sätter barn när man vare sig har tid eller lust att umgås med dem. Inte bara är det ett förolämpande sätt att se på föräldrar som kämpar för att få vardagen att gå ihop – det är ett hån mot personalen på våra förskolor.