Polis och kriminaltekniker arbetar på plats i Risbergska skolan i Örebro efter tisdagens skolskjutning som krävde elva liv.
När skola och skjutning nämns i samma rubrik, greppar en kall hand om hjärtat och kramar åt.
Jag vill inte veta vilka de döda var, hur de gjort sig i ordning på morgonen för att gå till sin sista dag i skolan. Jag vill hålla den här vidrigheten så långt bort från känslorna jag bara kan, för att hålla ihop. För att, som alla psykologer säger: kunna tala lugnt och pedagogiskt med mina barn så att jag inte skrämmer dem. Men det är ett privilegium att kunna välja att titta bort, som de anhöriga till offren på Risbergskas komvux aldrig fick. Därför måste jag titta på varje detalj i det som hände i det som dittills var en vanlig tisdag i februari.
Jag läser om en lista som finns på Universitetssjukhuset i Örebro, över de personer som vårdas efter dödsskjutningen. Dit kommer anhöriga som inte fått kontakt med sina försvunna familjemedlemmar efter skoldådet. Personer som nu står och hoppas på att hitta sina mest älskade på en lista över gravt skadade.
Hossein står utanför skolan. Hans fru Nilofar som läser till undersköterska på Risbergska har inte kommit hem. Hon finns inte på listan. Han väntar på att kroppar ska börja bäras ut ur skolan. "Det är fruktansvärt. Hur kan man bara gå till skolan en helt vanlig dag och sen bara försvinna?" säger han till Aftonbladet.
Nilofar ligger sannolikt tillsammans med nio andra elever och gärningsmannen, döda inne på Risbergskas skola. Bröder, systrar, mammor, pappor, fruar, män och barn ska nu ta sig igenom en omöjlig dag. Koppen med halvdrucket kaffe som han sprang ifrån på morgonen står kvar. Hur tar man bort den när han aldrig kommer tillbaka igen? Hennes mössa ligger kvar framför hallspegeln. Om hon sprungit tillbaka och hämtat den, hade hon då varit på ett annat ställe när kulorna ven? Hade hon levt då?
Den här veckan är Risbergska stängd, men alla andra skolor i Örebro håller öppet. Livet ska pågå och risken för att en till skolskjutning ska ske nu är rent matematiskt obefintlig. Gärningsmannen är död. Men hur släpper man iväg sina barn till skolan en sån här dag?
Min åttaåriga dotter var en halvtimme sen hem från skolan en dag. Oron fräste i magen, jag började ringa runt till alla kompisar, fritids och googlade hur länge ett barn måste vara borta innan man får ringa polisen. "Vad är det du tror har hänt henne?", frågar en kollega som försöker rationalisera bort min oro. Vad spelar det för roll vill jag skrika. Att hon blivit indragen i en lastbil och våldtagen, påkörd och lemlästad av en bil eller skjuten till döds på sin skola. Inget av scenarierna är sannolika, samtidigt händer sånt, så hur ska man finna lugn i att det oftast inte är någon fara?
Den gången kom dottern hem. Hon var sen för att hon hade byggt en snögubbe på vägen. Jag kan inte gärna be henne låta bli i fortsättningen. Jag fortsätter leva i oron för det värsta även om det inte hjälper någon. Till alla poliser och politiker som säger att vi inte ska oroa oss, varje gång människor skjutits ihjäl eller körts ihjäl på gågator eller blivit knivmördade på vägen hem från skolan eller jobbet vill jag bara säga en sak: Hur fan ska det gå till?
Sällan har det varit så mörkt i nyhetsrapporteringen som det varit under inledningen på det här året. Men få saker är mörkare än Hosseins bruna ögon när han söker efter sin döda frus kropp. Idag ska han komma hem till hennes skor i hallen, se mot den sida av sängen där hon aldrig mer kommer att ligga och andas.
Hur lever man vidare när den man älskade mest aldrig mer kommer hem?