Du sitter vid ditt skrivbord och tittar ut genom fönstret på din arbetsplats. Vårsolen tittar äntligen fram och påminner dig om att vi går mot ljusare tider. Plötsligt hör du hur din chef aggressivt höjer rösten mot en av dina kollegor. Samtalet sker öppet framför alla andra och det är svårt att inte känna med din kollega som nu tittar ned mot sitt skrivbord, nedtryck och utskämd.
Scenen du precis läst är varken påhittad eller ovanlig. Jag var 16 år när jag fick mitt första jobb på en hamburgerrestaurang. Jag minns hur en av cheferna på en kickoff vi hade sade; ”du spenderar mer tid på ditt arbete, med dina kollegor än vad du gör hemma med din familj. Se därför till att trivas och få andra att trivas”. Två meningar jag än minns, men allt fler tycks ha glömt. Precis som chefen som jag inte ens minns namnet på sade, spenderar jag mer tid på mitt arbete med mina kollegor än jag gör hemma. Vi är fler som gör det, men ändå accepterar eller snarare reagerar vi mindre på orättvisor på arbetet och ett solidariskt ansvar tycks bortblåst. Det är trots allt bara ett jobb, eller? Ju mer jag pratar med vänner och bekanta ju mer bevittnar jag ett stort tomrum som växer på deras arbetsplatser. Ett rum utan gränser som påverkar deras privatliv på olika sätt. Ett rum där makt och hierarkin växer och där solidariteten krymper.
Så, vad gör du? När du blir felbehandlad eller bevittnar en kollega som blir felbehandlad. Flaggar du till din chef, stöttar du din kollega eller fortsätter du jobba på som innan för att sedan kunna gå hem och glömma jobbet? Att kunna hjälpa varandra är vad solidaritet handlar om och det får inte tas för givet. Ordet kommer från latinets solidum som betyder hela summan. Kort sagt ett ord som syftar på sammanhållningen mellan olika människor. För mig har ordet stor betydelse och vikt. Att se till fler än sig själv och att värna om gemenskap.
När jag ställde frågan; ”saknar du solidaritet på din arbetsplats” på mina sociala medier svarade 75 procent ja på den ställda frågan. Av dessa 75 procent var det fler som skrev att de däremot inte kritiserat sin arbetsplats. Anledningarna kunde vara alltifrån att man en gång i tiden försökt, men då antingen riskerat arbetet, blivit utfryst eller att problemet inte tagits på allvar. Den största anledningen låg i att man inte orkade. För mig är det här ingen nyhet. Att inte våga stå upp för sig själv eller någon annan är inget ovanligt. På SVT play visas Uppdrag gransknings avsnitt; håll käften och lyd som handlar om fler personer som larmat om missförhållanden på sina arbetsplatser. De har tagit sig modet att våga stå upp för vad de anser vara rätt. Men de riskerar också att betala ett högt pris. Är det värt att tala om orättvisorna när den kan vända emot en? Mitt svar är ja.
Du ska aldrig sluta kämpa för rättvisa eller att se på när någon annan blir orättvist behandlad. Du måste våga agera för det som är rätt. I dessa pandemin tider påverkas många arbetsplatser, där fler arbetar i stress och press mer än tidigare. Det är därför ännu viktigare att du som kollega, arbetsledare eller chef värnar om solidaritet. Det funkar inte att ett par personer tar det ansvaret. Om du är den som tittar ut genom fönstret när din chef gapar på din kollega behöver du ta ett solidariskt ansvar och agera för då slipper ensam att vara stark.