Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.
När jag var runt 15 år så sommarjobbade jag på Biomedicinskt center i Uppsala (BMC). Jag diskade burarna till djur som utsattes för olika försök, bland annat svält, innan de skulle dö. En dag smet jag ner till aporna. De var vildfångade. Tagna från frihet till att sättas i en bur för att forskas på. Jag såg när en forskare drog i handtaget som var fäst i burens rörliga innervägg. När han drog så tvingades apan fram tills hon var helt pressad mellan innerväggen och burens främre galler. Apan skrek. Mitt 15-åriga jag upplevde att hon ångestladdat skrek på hjälp. När hon satt pressad mot gallret och forskaren precis satt en nål i henne, så såg jag apan i ögonen. Den blicken har förföljt mig. Den sa till mig: ”Jag ser att du ser, men du gör inget.”
Djur är helt utlämnade. De är alltid oskyldiga. De har ingen egen röst. En människa är aldrig större än sina handlingar. Där av anser jag att människor som behandlar djur väl är större människor. Jag ser upp till människor som uppoffrar sig för djurens skull.
Jag har halvhjärtat försökt. Varit med i diverse djurrättsorganisationer. När jag personvalskampanjade till riksdagen så var ”Djurens rättigheter” en av parollerna. När jag satt i riksdagen så var jag en av de mest aktiva motionsskrivarna i landet. En stor del av mina motioner handlade om hur vi på olika sätt skulle skapa lagar för att djur skulle få det bättre. Sen gick jag ner i riksdagens matsal och tog en hamburgare.
Jag säger till mig själv att jag ändå varit noga med att äta och dricka djurprodukter från Svenska gårdar. Jag har intalat mig själv att djuren har det bra där. Men innerst inne har jag inte velat veta. Det har varit för jobbigt. För stor uppoffring av mitt liv att inte äta kött och dricka mjölk. Någon sa att om våra köttfabriker haft glasväggar så hade inget ätit. Nu förser hjältarna i våra djurrättsrörelser oss med dessa glasväggar. Senast genom Uppdrag gransknings ”Arlagården”. Det går inte att hävda att den med dess lidande djur är ett engångsfall. Väldigt många liknande filmer finns från hela Sverige. Undantag vore snarare en gård där djuren inte lider.
Jag ser inte döden som ett problem. Att dö behöver inte vara plågsamt. Det är lidandet som är problemet. Jag tänker tillbaka på apan på BMC. Ropande hon på hjälp? Var blicken hon gav mig backad av en tanke? Kan ett djur ens kommunicera? Kan det tänka? Mitt 15-åriga jag upplevde att så var fallet. Mitt 45-åriga jag tycker inte det är relevant. Det viktiga är inte om djur kan prata, tänka eller använda redskap. Den relevanta frågan är om djur kan lida. Kommer vi fram till att djur kan lida så är det vår mänskliga plikt att se till att de inte gör det.
Då är frågan, kan vi med den vetskap vi har äta kött alls? Det beror på om undantagsgårdarna finns. Det vill säga de gårdarna som ger djuren ett bra, frigående liv med ett värdigt avslut utan stress och lidande. För att ta reda på det krävs hård lagstiftning och relevanta, frekventa kontroller utifrån djurens egna behov. Krav på kvalitetsmärkning som utgår från djurens välmående och gårdsslakterier. Inget djur ska behöva transporteras till ett slakteri.
En människa är aldrig större än sina handlingar. På så sätt är vegetarianer och veganer större människor än oss köttätare fram tills att industrin själva bevisat att de inte genererar lidande.