HURRAAAAAAAAAAAA!!!
Så lät den ärliga reaktionen inne i själva kulturarbetarkroppen när beskedet kom att publiktaket slopas den 29 september.
– Det är för tidigt. Okunnigt. Det kommer att komma bakslag, säger olyckskorparna som sitter på sin gren och blickar ner på oss andra, idogt idisslande sitt besserwisserskap och sin förnumstighet.
Och då talar jag inte om folk inom vården. Jag förstår deras oro. Nej, jag talar om alla dessa nedslående fågelarter i form självutnämnda spjutspetsexperter som lärt sej allt om epidemiologi och virologi i livets hårda skola och häckar i sociala medier och pickar ögonen ur varenda en som gläds en aning. Dom som vet. Dom som kan. Dom som alltid svarar ”läs på innan du uttalar dej” till alla som hoppas.
Ja, det kan säkerligen hända att det kommer bakslag eller nån elak mutant som smiter förbi vaccinet. Eller översvämningar, gräshoppsinvasion eller attacker från yttre rymden. Betyder det då att kulturbranschen INTE ska få bli upprymd av veckans besked?
– Alla ni som inte har kunnat jobba och försörja er under 1,5 års tid, NU öppnar vi er bransch igen!!
– Det går aldrig. Håll stängt.
Låt oss bara få vara glada och positiva en stund för i helvetes jävlar!
Det tycks vara så att en hel del människor älskar att få vara renodlade kverulanter. Dom får nåt slags syre av att gå runt och tycka att allt är botten. Regeringen är dumma i huvudet. Folkhälsomyndigheten är idioter. 97 procent av mänskligheten är nollor. Livets hårda skola har helt enkelt lärt dessa fjäderfän litet mer än alla andra högskoleutbildningar.
Ibland tycker jag nästan synd om dom. Det måste vara enormt jobbigt att gå runt och ha det så där. Som att ha fastnat i en evig loop med en humörnivå som vi andra oftast bara drabbas av när diskmaskinstabletterna kletar ihop sej, när wifi oväntat lägger ner mitt i ett zoom-möte eller när man försöker stoppa in täcken i påslakan som saknar hål i hörnen. (Varför finns sådana???)
Dom tycks gå runt ett helt liv och hata allt och alla, och en dag tar det här skitlivet slut och på gravstenen står det då troligen:
Vad var det jag sa?
Min egen mentala coach (jag själv) kämpar dagligen emot olyckskorpen i mej, eftersom jag är övertygad om att det klassiska halvfulla glaset inte bara är en kliché utan faktiskt gör världen till en bättre plats att leva på, för mej och min omgivning.
På min gravsten ska det stå:
Här vilar
inga ledsamheter