Måns Herngrens och Hannes Holms film Klassfesten handlar om varför man inte vill återförenas med sin gamla klass, men ändå gör det.
Hm…
I helgen sågs vi. Det är 40 år sedan vi gick ut årskurs nio i Sollefteå 1982. Det känns inte så länge sen. Men vänder man på tidshoppet och istället skuttar 40 år bakåt från utgångsåret så hamnar vi på sommaren 1942. Mitt under brinnande världskrig. Sådana skutt i tiden gör att man måste stödja sej lite mot väggen och hämta andan.
Vi hade turen att vara en trevlig klass. Vi gillade varandra. Vi var snälla och hyggliga mot varandra.
Och det är svindlande att ses.
Bilderna från förr på storbildsskärm. Vi ser glada och finniga 16-åringar i ohyggligt fula frisyrer och dito kläder titta in kameran 40 år tillbaka i tiden. Hela livet ligger framför dom.
Vi står nu en skara 56-åringar och delsummerar. Det finns sorg i massor. Någon har förlorat ett barn. Någon har hamnat oerhört snett och landat på samhällets skuggsida. Tre i gänget är borta.
Det finns glädje i massor. Vi skrattar så vi gråter åt idiotiska gamla minnen som är totalt ointressanta för andra än för oss som var med. Som när Carina lärde mej röka så att jag höll på att hosta upp lungorna. Som när jag frågade chans på Lotta som svarade:
Jag säger JA om jag får ett paket Hubba Bubba.
Och det är nåt med tidsportaler som är så oerhört lockande. Det är förfärande och ljuvligt på samma gång. Njutånger. Tidshoppen får en att knapra lite på ytan av insikten om det oundvikliga och därmed (i bästa fall) omhulda nuet aningen mer.
Tiden, tiden, tiden…
I årskurs 4 hade vi en fantastisk lärare, Sven-Erik, som alltid tog med sej klassen till skolans flygel. Han spelade och vi stod runt flygeln och sjöng. Det gåtfulla folket. Diana. Om du börjar att gnola en visa. Året var 1977. Vi var 11 år. Sven-Erik var 45 år.
Vi ringer på klockan till lägenheten i Sollefteå. Sven-Erik öppnar och välkomnar oss in. Till hösten fyller han 90 år. Han kan namnen på i princip hela gänget. Hans fru serverar kaffe och tårta. Det är en andäktig stund.
Var har du flygeln, Sven-Erik, frågar vi?
Jo, den är här inne, säger han, och tar med oss till ett litet rum där han har ett minimalt elpiano.
Han sätter sej och försöker med stela fingrar och svag hörsel spela lite. Vi ställer oss runt honom och börjar sjunga. Det gåtfulla folket. Diana. Om du börjar att gnola en visa.
Det kan vara ett av mitt livs mest känslosamma ögonblick.
Släng er i väggen, Herngren och Holm!