Första gången jag fick komma in bakom scenen på en teater golvades jag fullständigt av den fantastiska krocken mellan det vackra framför scenen och det fula bakom. Där i dunklet bakom scenen är kulisserna bara obehandlad masonit med skruvar och tvingar och stödben, och det ligger sladdar överallt och kläder och prylar i ett virrvarr bland allt teaterdamm. Och så öppnar man en dörr i kulissen och kliver in på andra sidan. En centimeter ifrån det fula öppnar sej en sagovärld med vackert målade kulisser som badar i tempererat ljus där allt är rent och vackert. Ett litet steg för människan, men ett enormt steg för skillnaden mellan bakom och framför.
Jag föll pladask för den krocken. Jag blev kär. Jag visste att jag ville bo och leva och verka i just det där magiska gränslandet mellan det vackra och ordnade på framsidan och det fula och kaotiska på baksidan. Och det har jag också gjort.
Det finns förstås på fler ställen än på teatern. TV är lite samma sak. Alla som har sett ett tv-program hemma och sen fått möjlighet att komma in i studion vet att skillnaden är närmast obegriplig och att bakom tv-kulisserna är det trånga prång och sladdar och ljusstativ och kameror och kaos. Och jag mår så gott.
Det kittlar till och med dödsskönt i kistan när jag har varit på en restaurang och ätit gott i vackra lokaler med ljuskronor och vita dukar, och så råkar man på hemvägen passera baksidan av restaurangen där en trött diskare sitter och röker bland tomma kartonger och gallervagnar med vitkål.
I veckan fick jag också se samma krock i färjetrafiken. Ni vet, båtarna med sina heltäckningsmattor och ljuskronor och trappräcken i mässing. Och så öppnar man en dörr till avdelningen där inga gäster har access, och vips är det skitiga gula jackor, balar med toapapper, sopsäckar och arga röster som grälar på finska. Och jag vandrar fram och tillbaka över gränsen och myser och trivs.
Jag vet inte varför jag är så förälskad i denna gräns. Jag vet bara att jag är det.
Enda gången jag inte riktigt trivs med den är när den finns i mej själv.
Som när mannen mitt emot mej på tåget i helgen pratade vitt och brett i sin mobiltelefon samtidigt som han satt enormt bredbent och åt äpplen så att det smaskade som när nån springer med stövlar på en blötmyr. Jag log vänligt. Nästan vackert. Men det fula någon centimeter bakom leendet tänkte tankar om att hiva såväl man som äpple och mobiltelefon av tåget vid första bästa station.