Stora höstkronor ligger längs bilgatan. I Facebookgruppen ”Bevara tunneln under Årsta” uppmanas grannskapet att knyta små band runt lönnarna. En liten protest. En vacker idé, men gensvaret är dåligt.
Vem orkar knyta band om träd som ändå ska fällas? Vi har skor att knyta och soppåsar att knyta ihop. Vi har fullt upp utan symboliska knutar.
Det är inte längre kampsångernas tid som när Klarakvarteren i Stockholm skulle rivas. Dåtidens bostadssamtal blev protester som ljöd i toner och sipprade till och med ut i schlagermusiken.
I Kalle Linds podd ”Snedtänkt” (podden som tar upp sådant som inte andra poddar tar upp), ägnas ett helt avsnitt åt 1960-talsschlager. Här påminns vi om låttexter som är insmorda i nostalgi. Vantrivseln i storstaden är ett återkommande tema.
Gunnar Wiklund sjunger ut sin längtan till landet.
Jag är ensam i stora stan.
Hyr ett rum vid Nybroplan.
Här är dyrt och trist att bo.
Ingen trivsel, lugn och ro,
som det var därhemma,
hemma, hemma.
Kan ana att någonstans här börjar drömmen om den röda stugan med vita knutar som så många bär på.
I podden ges flera exempel på artister som sjunger en rak och vardaglig protest mot rivningen av centrumkärnor och miljonprojektens framväxt. Några av låtarna trallar vi fortfarande på, som Per Myrbergs ”nu går trettifyran i himlen in”.
Tror att jag är omedvetet färgad av dåtidens protestsånger. Eller kanske slår de an en ton som gäller än i dag?
Bostäder står inte högt upp på dagens motsvarigheter till Svensktoppen, populära listor på Spotify. Spontant kommer jag på en låt om bostäder: Lalehs ”Bostadsansökan” från 2005 som uppmanar drottningen och kungen att ge bostadslösa husrum.
Nej, klagosång är inte dagens melodi. Många av låtarna som gästen David Nessle grävt fram till Snedtänkt-podden känns daterade, nästan pinsamma och komiska i sin agiterande 60-talsprosa. Men visst finns det ändå något att hämta i Anna-Lena Löfgrens vrede i låten ”Titta på stan” från 1972.
Hon sjunger utan omskrivningar (kompad av körens glädjefyllda ”parapampah!”):
Gröna träd, sköna träd.
Vi behöver grönska,
men snart sågas de väl ned.
Lövträden längs Fyrislund stod där när jag växte upp i Årsta. Nu fälls de, en efter en. Det är inte trädens era. Det är husens.
Jag skriver ingen protestsång. Men jag skriver om er. Det gör ont att ni har fallit.