Det har varit en fruktansvärd vecka för Uppsala. Två brutala mord och flera skjutningar, och en situation som bara ser ut att eskalera.
Vi på UNT har rapporterat och ni har läst. Det är kanske många som till slut känner en viss...avtrubbning?
Det finns nämligen ett Uppsala där brutalt våld kan skaka om staden men där vi snabbt kan återvända till våra vardagsliv. En kvinna avrättas, men det är fredag och helgen närmar sig. En 23-årig kille förväxlas med en annan person och skjuts till döds, men det är tisdag och man skyndar sig till jobbet.
I ett annat Uppsala vill föräldrar veta om de eller deras barn står på Rävens dödslista, livrädda för vad som ska hända nu. Eller om nästa måltavla bor i deras trappuppgång.
Jag tänker tillbaka till augusti 2018, då det arrangerades en manifestation i Gottsunda. En 17-åring hade knivmördats utanför Kvarngärdesskolan och nu protesterade människorna mot våldet.
Hur många som dött eller skadats i våldsdåd i Uppsala sedan dess skulle bli svårt att räkna. År 2019 hade vi flest skjutningar per invånare, och genom åren har våldet ständigt rört sig i vågor genom staden.
Nu, hösten 2023, är vi i ett läge vi aldrig sett förut. Foxtrotnätverkets konflikter har gett upphov till en våldsspiral som saknar motstycke.
Men var är manifestationerna nu?
En enkel förklaring är just den att det rapporterats om så mycket våld, under så många år, att vi inte blir lika chockade längre. Det är svårt att känna starka känslor när rubriken om en dödsskjutning känns som en nyhet man läst flera gånger förut. Det blir kanske som en slags förnekelse – eller en mental distans man lägger mellan sig själv och verkligheten.
En annan förklaring är att vi lever i två helt olika städer. "Känner du dig orolig över att bo i det Uppsala som inte längre är en lugn studentstad?" sms:ar min mormor. Det korta svaret är att studentstaden står kvar, inga problem.
Men Uppsala har två ansikten. Det har sällan varit så tydligt som nu.