Av alla gamla barndomsvänner från förr så tänker jag oftast på Anita. Vi lärde känna varandra i 5-årsåldern. Vi gick på dagis tillsammans, lågstadiet tillsammans, mellanstadiet tillsammans, högstadiet tillsammans och gymnasiet tillsammans. Det finns inte många vänner som Anita. Det var henne jag vände mej till när jag som 5-åring råkade göra i brallan på dagis. Många i gruppen hade troligen skrattat ut och hånat den skamsne rödtotten. Anita viskade: ”Kom, det här fixar vi!” Det var henne jag ringde när jag behövde hjälp inför proven i gymnasiet. ”12945” svarade hon glatt och förklarade debet och kredit och avskrivningar och annuitetslån och annat som en teaterapa och festprisse inte fick in i sin saktfärdiga skalle. Hon fanns där jämt.
En solig eftermiddag i mars var hon ute på sin dagliga joggingtur efter skolan. Vi gick sista året på ekonomisk linje och hade ett par månader kvar till studenten. Studentmössorna låg inplastade i våra garderober. Hon sprang som alltid med sin Sony Walkman och hade bara ett par hundra meter kvar av dagens runda. Det var den 19 mars 1985, två dagar efter hennes 19:e födelsedag. Det var äntligen lite vår i luften och solen var på väg ner över Sollefteå. Hon sprang nedför slänten från regementet I 21, ner mot järnvägen, på väg till hemmet 75 meter längre bort.
Lokföraren har berättat att han såg henne komma springande för att korsa spåret. Han har berättat att hon tittade åt båda håll, men att solen just i den stunden måste ha stått i ett exakt läge så att den bländade henne och skapade en synvilla. Han har berättat att han tutade. Men musiken i lurarna gjorde att hon inte hörde.
Jag har aldrig kunnat släppa tanken på hur universum kunde låta så många tillfälligheter samspela och låta olyckan ske. Solens läge. Den förbannade bärbara kassettbandspelaren. Tidpunkten. Hade hon korsat järnvägen fem sekunder senare hade hon klarat sej. Eller fem sekunder tidigare. Hade hon knutit en sko långsammare. Eller valt en lite annan väg. Eller om tåget hade lämnat Sollefteå station 30 sekunder senare. Eller. Eller. Eller…
Men alla instrument i djävulens orkester spelade exakt synkroniserat just denna förbannade soliga vårdag i mars 1985 i Sollefteå.
Nu är det mars 2025, och det har passerat 40 år sen denna händelse.
Jag förlåter det aldrig.