De växtfärgade tröjor som vår mamma stickade åt släkt och vänner fick pryda lokalen där minnesstunden hölls.
När jag var ung reste jag och en vän omkring i Malaysia. Vi strosade en dammig gata fram i Georgetown och fick syn på vad vi trodde var en liten, nästan fullsatt gaturestaurang. Vi slog oss ner vid ett bord, vitklädda människor nickade vänligt mot oss och vips stod det två tallrikar med rykande varm mat framför oss utan att vi beställt något. Vi serverades te och vatten och började något förvånade äta och dricka.
Det tog ett tag att fatta att den vackra sången vi hörde inte var restaurangunderhållning. Vi hade hamnat mitt i en begravning! Längst fram stod en kista som vi först inte sett och runt den samlades människor. Andra satt som vi och åt och pratade glatt. Vi skämdes och fascinerades om vartannat men ingen verkade störa sig på vår närvaro. Vi var välkomna främlingar.
Nyligen var jag på en helt annan begravning – min mammas. Min syster och jag fick ordna med nästan allting för helt plötsligt var vi äldst i släkten och närmast sörjande och då ska man klara sånt.
Mamma hade fyllt i Vita Arkivet och skrivit hur hon ville ha sin begravning. Typ. Framför allt stod det vad hon inte ville. Inga blommor. Ingen solosång. Och absolut ingen smörgåstårta!
Tips till alla er som fyller i Vita Arkivet – skriv hur ni vill ha det. Inte hur ni inte vill ha det!
Vi hörde av oss till musikern som skulle tjänstgöra under begravningsgudstjänsten och bad henne sänka tonarten.
Ingen sopranfascism under vår mammas begravning, tänkte vi. Man har ju varit med förr, stått där och pipit i kyrkan med de andra gudstjänstbesökarna.
Jag vet att jag inte är ensam om att våndas över att det ofta inte går att sjunga i kyrkan. Det är en diskussion som pågått sen 1800-talet. Gudstjänstbesökarna vill sänka tonarten. Musikerna och kompositörerna vill inte.
Vår musiker svarade att ”det handlar om att ta i” för att nå de höga tonerna.
Så är det säkert. Magstöd och grejor. Men många av begravningsgästerna närmade sig tresiffrigt i ålder och en begravning är kanske inte rätta tillfället att träna magstöd på för någon, oavsett hur gammal man är.
Så blev det solosång i alla fall, fast vår mamma inte ville det. Musikern sjöng i princip själv medan vi andra mimade med.
Det blev en fin begravning trots mimandet. Det blev i stort sett som vi ville. Kantarellpaj istället för smörgåstårta. En utställning med vår mammas fantastiska växtfärgade (och stickiga) ylletröjor. Många gäster. Men inga främlingar, inga objudna gäster. Det brukar inte vara så i vårt land. Men jag hade gärna välkomnat några, särskilt om de varit bra på att sjunga.