Det är en försommar som inte liknar någon annan. Då och då händer det att jag i en förvirrad sekund tänker att allt det här med corona bara är en ond dröm. Det är ju mardrömslikt med sjukdom och död och att vi inte får träffas, att hela ekonomin pajar, att kulturen dör så att till exempel Parksnäckan i Uppsala kommer att stå tyst och tom i sommar. Man drabbas liksom av en overklighetskänsla. Den här förbannade pandemin tar bort det viktigaste vi har: Möjligheten att träffas och umgås och konsumera kultur och sport och mat och dryck och allt sådant. Den tar ifrån människor livet. Även de som överlever.
Och ändå märker jag att jag går omkring och oftast är glad. Jag strosar med labradoren Benny i skogen och visslar och tänker ut små sånger och ser på allt det vackra. Och då frågar jag mig förstås: Får man ens vara glad i dessa tider?
Jo jo jo, jag blir förstås sur och vresig cirka 258 gånger om dagen. Exempelvis står jag ofta vid kylskåpet och vrålar åt familjen: ”Hur ##&%# svårt kan det vara att lägga osten i ostlådan och ställa mjölken på mjölkhyllan, era #%#&## apskaft???”
Men i grunden är jag ändå en glad skit.
Kanske är jag för obegåvad för att vara nere. Jag kan liksom inte ta in hel vidden av det som sker. Jag är nog lite småkorkat naiv. Och det är inte så tokigt. Det är en ganska intressant livsfilosofisk fråga som jag har funderat på många gånger i möten med många olika människor. Frågan lyder kort och gott:
Är det bättre att vara smart och olycklig än korkad och glad?
Jag tittar på labradoren Benny och tänker att han utan tvekan tillhör kategori två. Han fattar noll av allt som pågår och tycker att livet är absolut fantastiskt om han har turen att få hitta en klick gåsbajs på morgonpromenaden.
Och då tänker jag att Benny och jag är lyckligt lottade. (Även om jag inte delar fäblessen för just gåsbajs.) Det är mardrömslika, overkliga tider. Ingen vet hur detta slutar. Det mesta är kolmörkt med sjukdom och lidande, med arbetslöshet och ekonomisk kollaps, med isolering och minimering av det mesta som gör livet värt att leva.
Men om vi slutar att glädjas och skratta, då tror jag att det definitivt är kört.
Det är välan inte så roligt precis
att gå genom livet deppig, men vis.
Nej, hellre jag då genom tillvaron går
likt en skuttande, småkorkad, glad labrador.
(Men kanske det märks på min rimmade svada:
Ett fåtal är BÅDE smarta och glada.)