Mina gudföräldrar var först. Deras Pluto kom in i deras liv för åtta år sedan.
Mina föräldrar gjorde premiär förra sommaren – och vilken premiär sen! Då kom både Eva (döpt efter min gudmor – bäst i släkten på trädgårdsskötsel) och Astrid (döpt efter min farmor – som var bäst i släkten på trädgårdsskötsel) in i deras liv.
Det kändes lite som att de hade fått hundvalpar.
– Men hur är det egentligen med Astrid? kunde mamma säga lite för sig själv på terrassen och pappa slog världsrekord i att hoppa upp från solstolen och vara ute på gräsmattan. (Sker ytterst, ytterst sällan.)
Han pillade lite på Astrid som hade kört in i en tunna eller i den gamla gräsklipparen som gjort sin sista körning.
Astrid, Eva och Pluto var alla som nya familjemedlemmar i deras liv. Robotgräsklipparna.
Dessa väsen är helt klart något unikt för oss som till vardags bor i lägenhet. Förra sommaren hånskrattade vi lite åt dem som mina föräldrar gärna åkte sex mil extra för att se så att allt stod rätt till med.
I år är det vi som går där i trädgårdarna och småsnackar med plåtmaskinerna. Vår ettåring står exempelvis i fönstret om kvällen och skriker:
– Astliiid!
Ett av de första namnen hon har lärt sig.
Men det har varit en tuff sommar. Eva fick en smäll av åskan och Astrid tappade både hjul och fart. Pappa felsökte som aldrig förr – varför hon inte ville lunka omkring på gräsmattan som förut. Hon var ändå en toppvariant.
Till slut fick vi svar. Pappa smsade:
“Jag undersökte noggrant hela linan runt gräsmattan flera gånger men som vanligt felsökte jag bakvänt. Någon hade dragit ut kontakten i elskåpet!”
Och så var hon – och vi – igång igen.