Det kacklas vidare om ”de” och ”dem” och huruvida det bör komma en dom-reform eller inte. Personligen tycker jag att frågan är relativt ointressant. Jag skulle mycket, mycket, mycket hellre se att det togs fram en vi-reform.
Det finns många ikoniska bilder på jorden tagna från rymden. En av dom ikoniskaste (ett ord som kommer i nästa ”komparera-adjektiv-reform”) är en bild från nåt av rymdteleskopen där man ser moder jord som en liten fritt svävande spelkula med miljontals glimmande ljus mellan stora mörka vatten. Det är en enastående bild. Vacker. Obegriplig. Hisnande. Och den tanke som slår mej allra starkast när jag drömmer mej bort i bilden är:
Hur är det möjligt att invånarna på denna lilla glittrande kula kan ägna så osannolikt mycket kraft åt att avsky varandra? Vad är det för fel på oss?? Kort sagt: När kommer vi-reformen?
Den där lilla kulan slits sönder av krig och konflikter om landsgränser och religioner och annat. Och hela vägen från storskaligt krig ner till osämja mellan grannar, så häpnar jag ständigt över hur jag jag jag trumfar vi vi vi. Det gäller i allt från storpolitiskt käbbel ner till vanliga föräldramöten där vissa bara MÅSTE få sin vilja igenom gällande salamikorvförsäljning eller diskutera om morot verkligen är att betrakta som lämpligt på fruktstunden.
Jag har på fullaste allvar suttit på bostadsrättsföreningens styrelsemöte och tvingats diskutera om vi i tvättstugan bör ha klädnypor av plast eller trä. (Jag vill minnas att någon bostadsrättsinnehavare även hade åsikter om klädnypornas färg.) Samt föräldramöte på förskolan där det har hettat till runt utformningen av namnlapparna till krokarna i hallen.
Jag tänker i såna lägen ofta på dom (de) gamla knepen: Andas. Räkna till 10. Ta ett steg bakåt. För faktum är förstås att fruktstunden faktiskt inte specifikt gäller MEJ och MITT barn utan OSS och VÅRA barn.
Och utan jämförelser mellan bråk om fruktstunder och fullskaligt krig, så kan vi konstatera att ofta gäller jaget före laget på alla nivåer.
Jag tittar på bilden på den glittrande lilla spelkulan igen. Det är obegripligt sorgligt att alla ljusen inte signalerar trivsel och harmoni. För på håll ser det verkligen ut så.
Skit i de och dem. Dags för vi-reformen.
Liten egen uppdatering av Björn Afzelius gamla fina ”Sång till friheten.”
Jag är det finaste jag vet.
Jag är det dyraste i världen.
Jag är som medelpunkten, huvudrollen, ankaret, centralgestalten, samt auktoriteten.
Jag är det finaste jag vet …