Så går man på diet. Igen. Fast jag vet inte om jag GÅR på diet. Eller om jag går PÅ diet.
Som så många andra har jag kört lite olika dieter genom livet, gått ner några kilon, gått upp dom igen och lagt på mej några nya fräscha som fläskytterfiléer just ovanför byxlinningen. The never ending story. Och det blir inte bättre med åren.
Men nu var det en mej mycket närstående person som tyckte att vi skulle göra detta tillsammans. Samt två oss närstående vänner som hade testat och sa att det här var bra grejer.
Som det gamla kända talesättet lyder: Med såna vänner behöver man inga geléhallon.
Dieten är som dom flesta andra: Ta bort allt som gör livet värt att leva och stoppa i dej det äckliga som är över. Farväl öl. Adjö lösgodis. Bye bye makaroner. So long mazarin. Hej då glass. Morsning chips. Lev i frid läsk.
Men god dag broccoli. Hejsan kål. Välkommen groddar. Tjenare ägg. Kul att se dej keso.
Och frågan man måste ställa sej är förstås: Hur kan vår herre ha misslyckats så kapitalt med sin skapelse? Om han är allvetande (vilket han ju lär vara) så skulle han väl ha vetat att vi skulle utvecklas på ett sånt sätt att vi skulle producera kexchoklad och pilsner och mandelkrokantglass i outsinliga mängder. Varför programmerade han oss då inte så att dubbeldaim smakar böngroddar vise versa?
Nej, istället skapade han oss till maniska sockertroll med evig tillgång till skiten så att vi måste kompensera frosseriet med fitnesscenter där vi varje dag efter vårt stillasittande jobb ska svettas bort dubbeldaimen. Tyvärr programmerade han dessutom in ett bedrägligt belöningssystem som gör att vi köper två nya dubbeldaim efter träningen eftersom vi verkligen förtjänat det.
Så varför gör jag det här? Är det för hälsan? Jovars, till säkert 7 procent. Övriga 93 är fåfänga. Det är bara att erkänna det. Och detta trots att jag är fullständigt, glasklart medveten om att den fåfängan skapas via ett konstant flöde av sjuka, förvrängda kroppsideal som framför allt pressas på oss för att lura av oss pengar på olika sätt av firmor med högst varierande seriositetsgrad (medel, piller, metoder, operationer) men vars bilder likt förbannat har borrat sej in i hjärnan och limmat fast sej som en våtmarksdemonstrant på asfalten och vinner alla strider mot intellekt och förnuft och rimlighet.
Man är ta mej fan inte klok.
(Men 6 kilo ner är ändå en tröst.)