Då grinade nästan farmor

Kallt och nedgånget, men ändå trivsamt. Uppsalabon och läsaren Jenny Zaine minns hur det var att bo med rivningskontrakt i ­”Lilla huset”.

"Lilla huset" i dag.

"Lilla huset" i dag.

Foto: Patrik Lundin

Krönika2018-11-02 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var kul att läsareportaget om min gamla lägenhet på Bäverns gränd. Jag hyrde en etta på 60 kvadratmeter på rivningskontrakt åren 1994–98. Jag var superlycklig över att kunna bo centralt för en billig penning, stort kök och att äntligen få bo själv efter flera år i studentkorridor.

Stolt förevisade jag lägenheten för min farmor, som närapå började grina när hon kom dit. För henne representerade boendet fattigdom och slum. Det fanns bara kallvatten, ingen toalett inomhus. Muggen fanns i källaren i stora huset mot Dragarbrunn.

En natt vaknade jag av att det åskade i köket. Det var takpappen som ramlat ner bitvis och när jag började dra i den följde tapeten med.

Hyresvärden var sjyst nog att betala för färg och gipsplattor, så jag började renovera. Jag hade en idé om att skala fram de fina bjälkarna. Tjena.

Innersta lagret tapet var fastmurad, det var miljarder pappnubb och bjälkarna såg ut som avgnagda revbensspjäll.

Dessutom hade träbocken käkat på bjälkarna. Ytan var som ett tunt lager faner, och innanför den var träet bara pulver.

På vintern var det kallt. Riktigt kallt. Vaknade på nätterna när jag vände mig i sängen och hamnade på en icke kroppsuppvärmd plats.

Snubben på översta våningen hade kopplat sin ringklocka så att den var strömförande, som ett slags hemsäkerhetssystem. Han hade en del ouppklarade affärer ...

Jag hade ganska många husdjur. Springorna mellan golvbjälkarna var så breda att jag ibland kunde se en spindel springa över golvet och försvinna ner i en spricka. Jag hade tops gjorda av majsplast och blev lite fundersam när jag började hitta lösa ändar med bomull kvar. Jag tömde skåpet och lämnade en tops för att se vad som hände med den. Nästa dag var den gnagd på mitten.

Fortfarande har jag kvar fläskängrar som hängt med från två andra flyttar.

Efter något år flyttade min kille in och vi bodde ihop där drygt tre år innan vi köpte en ”riktig” lägenhet. Vi trivdes fint, och det passade oss just då, men på det hela taget kan man säga att erfarenheten gör en tacksam över att Sverige har ganska höga krav på boendestandard.

LÄS MER: Från ryckel till lyxvåning