Karin Fischer Lidele bemannar coronatestningen utanför infektionskliniken vid Akademiska sjukhuset.
Årskrönika
Den 1 mars var jag på Allmänna sångens mörkerkonsert på Slottsbiografen. Det här var ett av de sista kulturevenemangen som genomfördes som normalt i Uppsala. Det var också på ett både konkret och symboliskt sätt startpunkten för pandemin i Uppsala.
I foajén på Slottsbiografen stötte jag på Fredrik Sund, chef för infektionskliniken i Uppsala. Dagen innan hade jag träffat honom på Akademiska i samband med ett reportage i provtagningstältet som sjukhuset satt upp. Några dagar tidigare hade Uppsala län konstaterat sitt första fall av covid-19 och en patient med covid-19 vårdades på infektionskliniken.
Provtagningskapaciteten i tältet utanför infektionskliniken var 20 personer om dagen. Kunskapen om hur viruset smittar var ännu låg. Och säkerhetsrutinerna runt provtagningen var rigorösa. Mellan varje provtagen person skulle tältet vädras i en kvart. Testningen gjordes bara i smittspårningssyfte med dem som rest i områden med stor smittspridning eller träffat någon som visat sig vara smittad.
Kontrasten mot dagens situation är enorm. I dag har coronaviruset blivit vardag. Vid länets provtagningsstationer kan man nu ta över 2000 prover om dagen, i en process som påminner om ett löpande band.
I sin dagbok konstaterade Fredrik Sund att mediecirkusen redan var i full gång när Uppsala rapporterat sitt första covid-fall. Det skulle dock dröja ytterligare några veckor innan konsekvenserna av pandemins härjningar blev tydliga.
Fredrik Sund, chef för infektionskliniken vid Akademiska sjukhuset.
Tittar man tillbaka på statistiken är det slående hur snabbt antalet covid-patienter ökar under våren. Mellan den 16 mars och 2 april ökade antalet som vårdas för covid-19 i Uppsala län från 9 till 68. Ökningen fortsatte fram till slutet av april när 127 patienter med covid-19 vårdades på sjukhus, en sjukdom som inte ens fanns några månader tidigare.
Samtidigt jobbade vården nästan i blindo. Testkapaciteten ökade så sakteliga men det var först runt midsommar som den storskaliga testningen kom i gång, så att alla med symtom kunde boka tid för ett covid-prov. Det innebär att de som under våren fick lindriga symtom inte kunde veta om det var en vanlig förkylning eller covid-19 de drabbats av. På sjukhusen fick man med viss eftersläpning bara se toppen av isberget när de allra sjukaste sökte vård.
Fredrik Sund berättar nu att man ändå var väl förberedd på anstormningen av covidpatienter. Utvecklingen i Stockholm, som låg några veckor före i smittspridningen, visade vad som väntade. Och omställningen av vården behövde inte göras lika snabbt som de värsta prognoserna visade.
Det är lätt att glömma bort nu, men under våren var Uppsala län förhållandevis lindrigt drabbat. Värst i landet hade man det i Sörmland, där vården pressades till bristningsgränsen. Någon förklaring till de stora skillnaderna mellan regionerna kunde inte ens Anders Tegnell ge.
De dagliga presskonferenserna med bland annat Anders Tegnell blev en symbol för pandemin under året.
Under sommaren minskade smittspridningen kraftigt. Många andades ut och räknade med att det värsta låg bakom oss. Åter skulle coronaviruset dock visa sin nyckfulla sida.
Det var i Uppsala den andra vågen slog till först. I början av oktober visar UNT:s genomgång att Uppsala hade den i särklass högsta smittspridningen i landet. Något slut på pandemin kan inte skönjas.
Men det finns även positiva tecken. Inom vården har kunskapen om hur man bäst behandlar covid-patienterna ökat. Trycket på intensivvården kommer nu till stor del från patienter med andra åkommor än covid-19.