Va! Hör jag fel? Vi står i samma kö för att få komma in på gymmet som har antalsbegränsat platserna. Det är inte första gången som osköna människor dras till mig – ni vet typen som nästan jämt talar med skrikig röst trots att det inte finns någon att överrösta – men den här snubben utstrålar extra obehaglig. Min första instinkt är att inte ge mig in i samtalet men han fortsätter älta att viruset inte finns.
"De vill begränsa vår frihet – det är det de vill".
Jaha! Det väcker ändå min nyfikenhet: vilka är de som vill begränsa vår frihet? Jo, svarar han, det är bankägare, makthavare och media.
"Men", försöker jag flika in, "varför skulle bankägare vilja begränsa vår frihet?"
Han säger att det är en konspiration.
Jag vill skälla ut honom eller argumentera mot galenskaperna, men inser att det är lönlöst att säga mot folk som tror på konspirationer. Gör man det blir man ju automatiskt en del av konspirationen och kommer aldrig därifrån.
Kort därefter får vi komma in på gymmet. Jag är omskakad, trodde inte att jag skulle hamna i samma rum som en covidförnekare. Trodde de fanns i USA men i Uppsala ... nej.
Att han inte håller avstånd eller desinficerar gymmaskinerna är ju glasklart. Förmodligen nyser han rakt ut och tvättar inte sina händer noga eller stannar hemma om han är sjuk. För varför skulle han göra det, coronasmittan finns ju inte, enligt honom.
Jag blir rädd och vill inte ha honom nära. Skulle önska att ordet covidförnekare stod stämplat i hans panna så alla kan se att han är en möjlig smittohärd.
Och eftersom han finns, finns det förmodligen flera av hans sort, eller de som möjligen är lite mer nyanserade men ändå tvivlar på vikten av att följa restriktionerna.
Egentligen borde jag sagt till honom att ta ett steg tillbaka när han stod så där nära. Fast en del människor vill man inte tilltala i onödan. Då är det lättare att fega ur och tänka att så viktigt är det väl inte.
Själv har jag blivit tillsagd av en expedit att backa i en mataffär. När kvinnan framför mig i kön tog ett steg bakåt för att ta en kasse kom vi för nära. Jag stod kvar, trodde att hennes nästa rörelse skulle vara framåt men i stället stannade hon upp.
Det var skämmigt att bli tillsagd men också en bra påminnelse. Och vad vet jag, kvinnan i min kö kanske också var en covidförnekare fast hon mera såg ut som en riskgruppsperson.