"Den dagen jag cyklar över Järnbron och inte tänker att Uppsala är en vacker stad - då flyttar jag." Så tänkte jag när jag var ny i stan. Och här blev jag kvar, ännu inte blind för Uppsalas skönhet.
Att bo på ett vackert ställe är en ynnest. Och jag undrar ofta, särskilt när jag åker förbi något pittoreskt ställe på landsbygden, om man blir lyckligare för att man bor vackert? Om inte, varför är det då så eftersökt att bo vid vattnet, varför har vi parker, offentlig konst och omsorg om detaljer i det offentliga rummet? Jo, för att det är viktigt för oss.
Samtidigt ser man skönhet på platser där man trivs av andra skäl, skönhet som kanske inte andra ser. Ett samtal om sommarstugor runt lunchbordet visade just detta. Ett barn i bekantskapskretsen längtade tillbaka till familjens förra stuga, trots att den inte alls var lika fin som den nya. I hennes ögon kunde inget slå denna barndomens plats. Och jag hittar ett blekt foto på min barndoms stuga i Västerbotten. Jag skickar bilden till min bror, som svarar med en rad röda hjärtan. Där andra ser en oansenlig timmerstuga vid en tjärn ser vi världens vackraste plats. Och trots att mitt vuxenjag förstår - rent rationellt - att stugan faktiskt är ganska vanlig, så känner jag i djupet av mitt hjärta att denna plats verkligen står för Stor Skönhet.
Jag tvekade när vi köpte vår lägenhet i Uppsala. För trots att utsikten är härlig, så är huset något av en brutal koloss. Men något år senare tycker jag att det är något elegant över det storskaliga; proportionerna är vackra och på kvällarna känner jag kärlek till de långa raderna av upplysta fönster.
Att köpa ett hus vid havet bara för att bo vackert är den priviligierades val. Att kunna flytta från Uppsala bara för att man ledsnat på vyerna likaså. Trösten är att skönhet går att hitta lite varsomhelst. Vid en myggig insjö, i ett brutalt jättehus. Där man trivs.