Det var marknad i byn där vi bor. Jag vandrade runt bland julkärvar, lammkorvar och hemstickade vantar och språkade med folk som man gör på marknader i byar. Och plötsligt fick jag syn på henne från långt håll. En granne som jag tycker väldigt mycket om och som jag inte har träffat på väldigt länge. Hon såg inte mej. Hon stod med ryggen emot och pratade med sina söner som sålde svindyra parmesanostar och salamikorvar i ett marknadsstånd för att finansiera någon enklare klassresa till Maldiverna. Tyst smög jag upp bakom henne, och så lutade jag mig över henne och gav henne en mjuk, ömsint och varm (att säga erotisk är att överdriva, men det var fanimej inte långt ifrån) kram.
Hon vände sig långsamt om mitt i omfamningen, och i den sekunden krackelerade hela tillvaron. För jag hade aldrig sett damen i fråga förut. Hela hjärnan bågnade, och jag tyckte mig höra hur ett flertal blodkärl brast där inne. Damen tittade minst sagt häpet på mig. Och jag tittade skräckslaget på henne, och jag minns att jag konstaterade att hon såg snäll och trevlig ut på alla sätt. Men för mig, som hade väntat mig en helt annan person, blev hennes ansikte på grund av chocken ändå på något vis groteskt förvridet. Som om någon hade tagit på sig en gummimask för att lura mig. Eller som när Linda Blairs rollfigur vrider huvudet ett helt varv i filmen Exorcisten
Turligt nog för mig var det inte bara så att damen i fråga SÅG snäll och trevlig ut. Hon VAR också snäll och trevlig. Hon fattade omedelbart mitt misstag där hon stod och fredligt shoppade salamikorv av min grannfrus två söner. (Dessa två unga herrar hade för övrigt verkligen första parkett på detta sorglustiga skådespel.)
Sedan dess har jag ett nytt broderat visdomsord på väggen hemma:
Vill du inte va’ ett fån,
kramas bara framifrån!
Och så har jag en oherrans massa salamikorv och parmesanost.
Det slutade ju tack och lov väl. Jag gjorde ännu en gång bort mig så pass att jag kunde skriva ett kåseri om det. (Salig är den som kan skratta åt sig själv, för den har roligt jämt.) Och den kramade damen i fråga blev inte det minsta upprörd. Faktum är att hon blev glad. Både av det skrattretande misstaget och av själva kramen i sig. Och grannfrun som jag trodde mig krama slapp en påflugen kram bakifrån. Slutet gott, allting gott.
Och ärligt talat, en oskyldig kram till en okänd medmänniska är väl bra mycket bättre än den iskyla som är så allenarådande i 20-talets genompolariserade samhälle.