Räknar man enbart med byggkostnaden på 158 miljoner kronor behöver landstinget ta in 755 000 kronor per månad i parkeringsavgifter, eller 1 300 kronor per parkeringsplats, för att täcka kostnaderna under en 60-årig avskrivningstid. Men för att få hela prislappen måste man dessutom ta med markpriset för den centralt belägna tomten i kalkylen. Då hamnar man på en månadskostnad på 2 200 kronor per p-plats.
LÄS MER: Förslaget: Dags att höja p-avgifterna
Klimatpolitiken kräver dock kraftiga omställningar. Den utredning som gjorts om hur vi ska nå målet om en fossilfri fordonsflotta pekar på att det krävs kraftiga förändringar av våra resvanor för att ekvationen ska gå ihop. Det talar för att en avskrivningstid på 25 år kan vara rimligare i kalkylen. Då stiger månadskostnaden till drygt 1 800 respektive 3 200 kronor per parkeringsplats, beroende på om man räknar in markvärdet eller inte i priset.
De p-avgifter landstinget fått in hittills har inte på långa vägar täckt kostnaderna för parkeringshuset. Under de första tre månaderna, november–januari, har intäkterna från avgifterna i parkeringshuset varit totalt 788 000 kronor. Lägger man till intäkterna från personalens parkeringskort ger det uppskattningsvis ett tillskott på totalt 32 000 kronor per månad för parkeringshuset, om man slår ut intäkten på alla p-platser där kortet gäller. Det innebär att underskottet för parkeringshuset är i samma storleksordning som för det förlusttyngda hotellet von Kraemer, som landstinget fick ta över efter konkursen.
Parkeringarna är även efter den föreslagna höjningen på 950 kronor i månaden med andra ord kraftigt subventionerade.
De som bor otillgängligt och jobbar på oregelbundna tider kan vara helt beroende av bilen för sin transport. Och för många som behöver få ihop pussel med dagishämtningar och lämningar blir bilen helt nödvändig.
Men för de flesta av oss bilägare är det möjligt att välja färdmedel. De gånger jag själv parkerat bilen vid sjukhuset har det inte varit det enda möjliga transportsättet, men väl det bekvämaste. Och sanningen är väl att tröskeln för när man anser att man ”måste” ta bilen ligger på väldigt olika nivå för olika människor.
Hårdrar man det kan man ställa frågan om vi som har råd att unna oss bekvämligheten med bil ska subventioneras av de mindre privilegierade via skattsedeln.
Det här är något som inte bara gäller för Akademiska sjukhuset. Parkeringspriset på både gatumark och i bostadsrättsföreningar är ofta lägre än den verkliga kostnaden.
Den rödgröna majoriteten i kommunen, som styr parkeringspolitiken, har sagt att man kommer att se över frågan. Men det är inte troligt att politikerna vågar ta steget fullt ut och låta bilisterna bära hela kostnaden för parkeringarna. Bilister, som vant sig vid subventionerna, kan då slå bakut, vilket kan straffa sig i nästa valrörelse.