– Du ska se till att vara skuldfri.
Det var det enda ekonomiska råd min farfar gav mej. Han var uppväxt i ett fattig-Sverige som få minns idag. Att sätta sej i skuld var det värsta man kunde göra. Den som är satt i skuld är icke fri.
Hans råd har varit ekonomiskt vanvett i decennier. Fast idag hör jag hur det skrockar bakom en molntapp i norr.
Svenska folket är skyldiga runt 5 000 miljarder kronor, har jag förstått. Pengar som förstås inte finns annat än på papper. Alla vi som har miljonskulder bor i luftslott. Allt har dom senaste åren handlat om månadskostnaden. Med ränta på 1,5 procent och lägsta amortering fixar vi att köpa spabad och bygga altan och carport och sätta in en kamin och tapetsera lille Carl-Rutgers rum och ändå inte behöva säga upp prenumerationen på Sköna Hem.
Det konstiga är förstås hur vi kan bli förvånade när bubblan spricker. När jag hör och ser alla vittnesmål om folk som nu tvingas sälja husen som ingen vill köpa, så lider jag förstås med dom stackarna, men samtidigt ställer jag mej frågan: Har ni inte haft nån farfar??
Har ingen berättat att en ränta på 1,5 procent givetvis är ohållbart i längden. Jag gick ekonomisk linje med rätt usla betyg, men detta fattar ju även labradoren Benny. (Och han är ändå rätt korkad, måste jag säga. Åtminstone när det gäller ekonomiska spörsmål.)
Farfar, du timmerflottare och skogsarbetare, du hade förstås rätt. Och du räknade heller aldrig med spabad och carport (eftersom du badade till jul och hade häst). Nej, du hade inte särskilt mycket. Fast en viktig sak hade du. Förnöjsamheten. Och det är nog en av dom finaste gåvor man kan få.
Så här skaldade farfar när han närmade sej 90 år och såg tillbaka på sin tillvaro:
Jag är nöjd med min tillvaro, för inget bråk
för jag inte fick leva flott.
Efter skogsbasvägar och flottarestråk,
så lyckligt mitt liv vandrat bort.
Nu jag känner mig brydd och förlägen,
men jag vill med små enkla ord
säga tack till mitt sällskap på vägen
ifrån vaggan till moder jord.
Hav tack för de blommor ni gav mig
och för tröst då motgång var svår.
Men strö inga rosor vid graven,
fäll ingen tår vid min bår.
Ty när jag dött och slutat åren,
vart jag hamnar, ingen vet,
om jag samlas in bland fåren
eller gallras ut som get?
Då ska mänskorna dra sig till minnes
allt gott jag har gjort och drömt.
Men rättvisa alltid finnes
om en liten tid är jag glömd.
Rickard Sjödin