Jag stod i köket med telefonen i handen, just i det där ögonblicket på morgonen då man är på väg mot dörren och alla tankar om allt som ska tas med och kommas ihåg, samtidigt ska falla på plats. Lade jag ner plånboken? Räcker kofta eller behövs jacka? Var det 7.33 bussen gick?
Just i det ögonblicket får jag för mig att det är en bra idé att testa om jag, för tredje gången, kan slå in rätt PIN-kod. Det är ingen bra idé. Jag blir utelåst. Det är som att bli av med en del av hjärnan – inget fungerar.
Jag plöjer genom lådor och skåp på jakt efter telefonkortet. Jag har nyligen flyttat, kanske det försvann då. Jag tar jobbmobilen, går till operatörens hemsida, inser att för att logga in och komma åt uppgifterna krävs Bank-ID, som är på mobilen. Drar en suck av lättnad - det går att logga in med mejl! Jag är räddad!!!
Yeah right.... Vad var det nu för lösenord jag använde på operatörens sajt? Jag blir sittande en stund. Försöker tänka på alla olika varianter av lösenord jag brukar använda. Till slut begär jag att få ett nytt. Det ska skickas till mig över mejl.
När jag försöker logga in på mejlen har den upptäckt att det sker från en ny enhet och kräver, för säkerhets skull, att jag intygar att jag är jag. Genom att skicka en kod till min mobil.
Jag provar ett annat alternativ - att sajten skickar en kod till en annan mejl som jag istället ska kunna logga in på för att kunna skicka koden till den första mejlen så att den öppnas. Det är bara det att även den andra sajten har börjat skicka ut en "säkerhetskod" till...mobilen.
Vi har så säkra system att vi själva knappt kan komma in i dem. När jag en gång i tiden valde mina närmsta släktingars initialer som lösenord fick jag veta det inte hade tillräckligt hög säkerhetsklass. Jag fick godkänt för "Madonna" och årtalet.
Ändå har jag alltid kommit ihåg mina uppgifter. Men den tiden tycks förbi. Kanske var det min senaste inloggning på Tinder som ledde till system overload.
När jag berättar för min syster - dataingenjören - om det som hänt, erkänner hon frankt att hon numera alltid använder ett och samma lösenord och koder till allt.
– Jag skiter i om det är "säkert". Får någon för sig att gå in på mina konton, varsågod.
Vi enas om att det inte finns något värre att bli av med än själva mobilen. Inte pengar eller plånbok, inte ens nycklarna.
Jag missade två bussar och fick med en värdelös pryl, men åtminstone befriande tyst.