I vykort till varandra skrev vi ”Årsta Rules”. I dag hade det kanske varit en hashtag. Det var tidigt 90-tal och engelska var häftigt. Ibland skrev min klasskompis och jag ”Årsta 4-ever”.
Och nu är jag tillbaka, åter efter 20 år. Årsta för evigt.
”Jag skulle aldrig kunna flytta tillbaka till mitt barndomsområde”, säger min nya väninna.
”Ne j...”, svarar jag vaksamt och låter samtalsämnet passera.
Här någonstans blir allt blankt. Jag vet inte varför jag är tillbaka. Men jag är det ändå. Som någon kraft alltid dragit mig hit.
LÄS MER: Matilda Nilsson vill inte ha en robot i köket
Återflytten till mina barndomskvarter sammanföll med en stor rör- och markrenovering som tog flera månader. De hade grävt upp alla gator och fällt det höga trädet med vita blomblad. Det var nog ett överilat beslut att flytta hit just då. Det var lera överallt.
Inget är som förut, och allt är likadant. Den tanken slår mig ofta. Som en sorts kulturkrock som aldrig slutar förvåna.
”Jag minns när jag bodde i förorten”, säger den avlägsna släktingen.
Jag fattar ingenting. Förorten? Är det här en förort?
Årsta är kärnan. Världen som kosmos snurrar runt. Först fanns min gata, sedan min stora park och så småningom andra sidan Årsta. Sedan växte Uppsala. Det fanns ett city – och andra sidan ån.
”Jag skulle aldrig kunna flytta tillbaka till mitt barndomsområde”. Rösten ekar inombords. Men jag är här. Är det så konstigt?
Det tar tid för barnen att komma in i det nya området. Årsta är så stort. Det tar aldrig slut för små ben. Man kan cykla hur långt som helst. Så hittar de vänner. Och Årsta krymper.
En dag möter jag en gammal klasskompis från lågstadiet. Våra små leker. Hon är också tillbaka. Vi har massor att prata om.
Ungarna blåser såpbubblor.
Alla spelade fotboll när vi växte upp. Det fanns massa pojklag och flicklag. Viktigast var vilken årskull man var. Själv var jag urusel, men jag spelade ändå.
Det blir ljusare. Våren kommer. Tussilagon sticker upp. Ljust gyllengul i torrt fjolårsgräs.
På somrarna blev skuggorna långa. Det är lika som nu. De sträckte sig flera meter och man kunde leka med sin egen skuggfigur, forma om den till slingriga varelser.
Jag har fortfarande inget svar. Men ändå är jag här. Tillbaka till Årsta, i myllan där jag växte upp.