Årets Nobelpris i fysik känns angelägnare än på länge. Jag kan på rak arm inte komma på några som är viktigare att belöna med ett Nobelpris än forskare som lagt grunden för förståelse av vår tids ödesfråga, klimatförändringarna, och vår egen roll i dem.
Med tyngden som världens mest prestigefulla fysikpris borde ge är det bara att hoppas att ännu fler – både med makt och inflytande och vanliga dödliga – tar till sig Greta Thunbergs råd att lyssna till klimatforskarna och sedan i stort och smått agera därefter.
När jag läser igenom Kungliga Vetenskapsakademins pressmaterial kring Syukuru Manabes, Klaus Hasselmans och Giorgio Parisis forskning tänker jag a) att det är konstigt att det är först nu som de tilldelas ett Nobelpris och b) att det är hög tid att själv på allvar fördjupa sig i vad de har gjort.
Syukuru Manabe har nyss fyllt 90 år och Klaus Hasselman gör det i slutet av denna månad. Även om båda gjorde sina nu prisade upptäckter för några årtionden sedan har de av vad jag förstått, liksom 73-årige Parisi, fortsatt med sin forskning.
Att vilja, och ibland inte få, fortsätta att forska upp i hög ålder är inte ovanligt. Under min tid som forskningsreporter stötte jag inte sällan på forskare för vilka ett liv som fullblodspensionärer var något av en mardröm.
Till sist: Giorgio Parisis forskning för att få grepp om svårförståeliga komplexa fenomen är inte bara tillämpbar inom fysiken. När Parisi var 1993 års Celsiusföreläsare – se där en koppling till Uppsala universitet! – var neurala nätverk temat för hans föredrag.
Åke Spross, f d forskningsreporter på UNT