”Din gaphals! Nu har du retat upp sjukvårdsdirektören också!”
Så löd ett sms från en glad vän när Regionens hälso- och sjukvårdsdirektör Mikael Köhler hade skrivit en insändare mot mitt kåseri om vårdkrisen. Han verkade dock inte vara särskilt uppretad. Han ville mest säga att humor kan tolkas bokstavligt och ville förtydliga att alla som behöver vård inte ska vara rädda att söka vård. Mitt kåseri hade nämligen en framtidsprofetia där det ligger fyra patienter i varje säng och där man har seriekopplat EKG-maskinerna, etc. Om UNT hade gett mej möjligheten att svara direkt, så hade jag svarat direkt:
Om direktören tror att någon på allvar tror att ni kommer att seriekoppla EKG-maskinerna så är jag allvarligt oroad över vårdens framtid.
Kanske tur att jag inte fick chansen att svara…
Men Mikaels svar var vänligt och balanserat. Så är det inte alltid.
När man som jag är ute och svingar lite i offentligheten får man förstås finna sej i att folk ibland blir förbannade och tycker att det man gör är nåt som borde läggas i samma låda som katten bajsar.
Det har hänt en del på det här området genom åren.
I min ungdom fick jag alltid maximalt TVÅ offentliga åsikter om nåt jag skapat. Det var recensioner i dom två konkurrerande lokaltidningarna. Vid millennieskiftet slogs dom ihop till en tidning, varpå jag fick en recension. Strax därefter slog sociala medier igenom. Och sen dess är det cirka 12 594 recensenter som ska recensera mej och alla andra som säger nåt på scen, tv, poddar, internet eller andra ställen. Dom allra flesta är glada och positiva och vill passa på att säga ett vänligt ord. Men sen finns den mycket intressanta lilla klicken som bara måste få tala om att jag är en idiot. En gemensam nämnare är att deras kritik har noll konstruktivitet. En annan är att en överväldigande majoritet är män.
Vad är det som driver dessa arga herrar? Vad är det som gör att dom bara mååååste få häva ur sej personpåhopp, påfallande ofta är illa felstavade. (Ändå har dom gått i Livets hårda skola.) Är det avundsjuka över att andra får synas och höras? Är det deras sätt att få avreagera sej över nåt helt annat som dom egentligen är bittra över? Har dom fått för lite kramar av sina föräldrar?
Jag förstår inte mekanismerna. När jag hör nån säga nåt som jag tycker är gallimatias i en podd (vilket verkligen händer då och då), så finns det absolut noll instinkt att skriva till den människan att hen är en jävla idiot som snarast borde krypa tillbaka till det råtthål hen uppenbarligen kravlat fram ifrån.
För vad tror jag att det skulle kunna göra för nytta??
(Hatbrev ang detta ämne mottages på min Facebook-kanal.)